13 dagar
Nu har Malin varit här en stund. Och då fick hon nästan mig att gråta igen. Jag får dåligt samvete fastän jag vet att jag inte borde ha det. Känns som jag lämnar henne här på något sätt. Plus att vissa andra omständigheter gör att det känns litegrann jobbigt också.
Men för att vara lite positiva här så har jag inte fått ett enda panikanfall på typ en vecka. Det är rekord.
I'm in progress people.
Någon som vill cykla åt mig?
Jag måste alltså till stan.
Vilket betyder att jag måste cykla. Vet ni hur jobbigt det är att cykla? Skitjobbigt. Det är säkert motvind också. Motion är inte min grej längre.
Någon som vill cykla åt mig?
A good day
Idag är en riktigt glad dag.
Kanske barnen inte slår mig. Kanske jag trivs därborta. Kanske det är inte gör så ont att åka som jag tror.
Kanske... jag vill åka?
Ojsan.
Hej,jag heter Tina och jag knarkar P-piller
Angående bankärenden
Jag blir alltid så himlans vilsen på banker. Turnummer hit och dit och sånt. Därför så var jag lika förvirrad då jag skulle aktivera mitt visa-kort. Allt gick bättre än vanligt, jag gick inte till fel avdelning, utan jag hittade rätt. Jag var sååå nöjd. Sen kom det.
Jag var ju så glad att jag äntligen hade ett visa-kort, det var halvt rosa dessutom och jag var bara tvungen att slänga iväg mitt maestro-kort. Och jag slängde iväg det. Problemet var att i min plånbok ligger ett årsfebrukning av p-piller (ungefär) och när jag försökte dra ut kortet på ett smidigt sätt ramlade alla P-pillerkartor ut över bankkvinnans disk, det var piller överallt. Vad skulle jag säga?
Såhär?
"Hehe, vad är det här? P-piller? Nej, man vill ju inte har en unge nu. Bristningar, skrik, gnäll och sen blir man bara tjock. Så jävla onödigt med barn överhuvudtaget... jaha du har två stycken? Det bästa som har hänt dig? Du gillar dina nya former? Jahaja... alla kan ju inte vara lika här i livet"
Jag sa dock inte så... jag sa:
"Oj, vad här det här? Jag blir verklige supernervös när jag går till banker...förvirrad också.. HEJDÅ, vi ses!"
Jag har inte kommit tillbaka.
Ett kort inlägg (igen)
Nu när det bara är 19 dagar kvar så börjar jag bli lite k-ä-n-s-l-o-m-ä-s-s-i-g. Jag börjar gråta för att jag inte hittar mina nycklar, så fort jag får syn på mina flygbiljetter... eller så fort någon tar på mig i princip.
Det är mascara överallt. uhää!
Good things to know
Som det här:
"Tänk på att modet är annorlunda dit du kommar och att jeans, t-shirts, tröjor och gymnastiksskor vanligtvis är billigare i USA. Observera att flickor ofta använder baddräkt och pojkar badshort när de badar. Det är också lämpligt att ta med sig en morgonrock."
Nej jag som har bikini. Jag får nog inte bada i USA. Hemskt. Nu kan jag lika gärna strunta att åka.
Gud vilken bra anledning! Nu ska jag maila min värdmamma att jag absolut inte kan åka!
11 april 2008
Vet ni som fanns i min brevlåda idag?
Min flygbiljett.
Det är nu allt börjar bli verkligt. Det är nu jag börjar förstå vad jag ger mig in på. Jag menar varför? Varför, varför, varför? Jag skulle göra allt för att vara någonannanstans just nu. Jag skulle kunna vandra i sibirien i typ ett halvår, vad som helst, förutom det här.
Snälla, vad som helst.
(Okej nu låter det som jag verkligen lider. Det gör jag inte... i alla fall inte så mycket. Jag vill åka, även om jag gråter tre gånger i veckan och får panik jämt så vill jag faktiskt åka. Av någon superkonstig anledning. Men ändå.)
Fyra veckor kvar:
Ja nu är det en månad kvar. Och hur det känns?
Jag var verkligen inte beredd på att ha världens bästa pojkvän innan jag åkte. Jag var inte beredd att känna sån separationsångest från mina vänner, speciellt Malin. Jag var inte beredd på mycket alls faktiskt. Jag vet att det är helt rätt att åka till USA och jag vill verkligen åka och allt det där. Det ska bli skönt att äntligen får göra något eget.
Egentligen finns det tusen andra saker som säkert skulle passa mig mycket bättre (jag menar barn..BARN!). Men jag vill inte åka runt i thailand i tre månader och kolla på tempel och elefanter. Av någon anledning vill jag åka till USA, ta hand om barn, laga mat och vara chafför hela dagarna. Fastän min enda barneferens är från en praktik på marklyckans dagis 2005, fastän jag inte kan laga mat och fastän jag kör som om jag inte tagit en enda körlektion i hela mitt liv (har tagit 29 stycken) och är nära att köra på minst en bil per dag.
Kanske är det utmaningen eller något som gör att allt känns så rätt. Kanske är det för jag är en självdestruktiv människa som tycker om att plåga mig själv riktigt, riktigt mycket. Jag vet faktiskt inte. Men om fyra veckor är jag inte hemma längre. Intressant va?
Lycklig
Inga mer brännmärken, inga mer olyckor som innefattar att jag får glass och milskshake över hela mig, inga mer kunder som inte kan välja dipp eftersom "dom vill ha ligg ikväll".
Nej, absolut inget sånt mer.
Och ja, jag är superlycklig!
Kom igen.. ni har saknat mig.
Jag har inte skrivit på ett tag eftersom:
- Jag inte har något vettigt att skriva om:
Har jag blivit dumpad? Nej. Är jag i USA? Nej. Är jag hemma? Ja. ( ni kanske förstår)
- Jag orkar inte.
Nej det gör jag faktiskt inte. Jag är slut. Jämt. Det känns som luften har gått ut och jag knappt kan andas. Så utmattad känner jag mig just nu... och choklad hjälper inte ens. Det är illa.
Väldigt illa.
