Världen från en liten tjejs perspektiv

När jag kom till USA så hade jag tusne förväntningar. Jag trodde jag hade hittat den perfekta värdfamiljen med den superschyssta värdmamman och söta och smart värdbarnen.

Redan efter några veckor insåg jag att ingeting överstämde med mina förväntningar. Visst min värdmamma var trevlig men jag insåg mer och mer att min värdfamilj inte brydde sig ett skit om mig. Jag var bara en anställd som gjorde precis ALLT. Diska, tvätta, handla och städa. Och eftersom jag fick extra betalt för dom sakerna som inte ingick i reglerna vad mina uppgifter bestod av så ansåg min värdmamma att dom timmarna inte räknades. Det betydde att jag för det mesta faktiskt jobbade 45 timmar eller över. Och visst jag är inte lat, jag kan jobba 45 timmar, men jag kände mig lurad. Min värdmamma hade inte alls sagt något om en massa disk, dammsuga och att jag alltid komma jobba waaaay under 45 hours.

Efter två månader så upptäcker jag ett a4a papper på köksbordet. Med punkter. Om allt jag gör fel. Jag ljuvlyssnar när hon pratar i telefon, jag är för bossig (jag fick inte säga till barnen ordentligt eftersom jag bara var deras "vän"), jag borde hjälpa till mig (HJÄLPA TILL MER??!!) med mera. Jag var helt förstörd och även om hon en vecka senare sa att jag gjorde allt jättebra och inte behövde oroa mig om pappret med alla punkter så var jag ändå rädd hela tiden att göra fel. Det kändes som varenda steg jag tog eller gjorde så var jag bevakad.

Det låter kanske konstigt. Men oavsett om jag hade ont i magen jämt och jämt hade ångest över att jobba så vande jag mig på något sätt. Jag trodde jag att det var fel på mig såklart, inte på familjen. Jag skulle bara lära mig att mina uppgifter helt perfekt så skulle säkert allt precis ordna sig.

Rematchen var nog en av dom värsta sakerna jag någonsin gått igenom. Min värdfamilj fick mig att känna mig som om jag inte dög till någonting och det var "så himla synd om dom" eftersom dom skaffat fel aupair. En dålig aupair. Min första tanke var att åka hem. Till min pojkvän och mina bästa vänner. Det kändes så självklart i flera dagar tills jag insåg att jag inte kunde åka hem. Jag bestämde mig alltså för att försöka på nytt... och hitta en ny familj.

Men eftersom min värdmamma i princip hade anmält mig till min aupair agentur som en "dålig aupair" så var min agentur tvungen att hålla ett möte om jag var berättigad rematch eller inte. Jag som inte hade någon trygghet överhuvudtagen, jag som gjort så mycket mer än vad som förväntas av mig som aupair, jag som inte hade någon som helst självförtroende eller självkänsla kvar och hamnat i en familj som inte alls riktigt brydde sig om mig överhuvudtaget. Jag kände mig helt tom.

Men jag hade tur. Jag hade en jättebra kontaktperson som hjälpte och förstod precis allt. Och bara några dagar senare så fick jag en ny familj som jag matchades med.

Den här familjen är verkligen det bästa som har hänt mig här. Helt plötsligt var jag del av en familj som verkligen brydde sig om mig. Som hjälpte till med disk och tvätt. En familj jag kan prata med om jag mår dåligt eller tycker något är fel.

Och just nu är allting lite svårt. Och det är vad jag har försökt kommit med med hela texten.

Min nya värdfamilj kanske inte kommer kanske inte kunna ha kvar mig. Jag trodde inte att ekonomikrisen så drabba mig alls. Men det har den. Förhoppningsvis så kan jag vara kvar här. Jag jobbar hellre gratis hos den här familjen än byter familj. Och eftersom jag bara har några månader kvar av mitt år så kommer det fixa sig.

Måste bara fundera ut ett sätt hur.