Klädkris, skokris och hårkris

Ska försöka gå på stan snart. idag. Just nu har jag lite av en socialångest eftersom mina kläder är från 2001. Inte riktigt...men nästan.Varje gång jag ska gå upp på stan, göra något extremt socialt (typ gå på bio eller liknande supersociala saker) blir jag helt aggressiv och slänger ut alla mina kläder ur garderoben, provar plagg efter plagg. Allt ser konstigt ut. Jag ser gravid ut, jag ser fet ut, jag ser kort ut, jag ser för lång ut  (okej inte möjligt, men har ni inte hört talas om pappa långben-ben på korta människor...skitfult.). Tillslut tvingar jag på mig ett par jeans och en halvsnygg tröjor. Plågar mina örsnibbar med några örhängen och sen är det klart! Tror jag.

För när jag ska ner till hallen då blir det ännu värre. I'm a nervous breakdown personifierad. Vad ska jag ha för skor? Jag äger inga hela skor snart. Och det känns jobbigar än att alla mina kläder är från 2001, livet börjar kännas meningslöst och om ingen snäll person kommer förbi med några sprillans nya jättesnygga skor så tar jag nog livet av mig. Jo jag gör nog det.

Okej, jag tar inte livet av mig. Det gör jag när jag börjar inspektera mitt hår. Jag förbarmar mig själv och min plattång. Jag förbarmar mina brutna hårtoppar (som består till 50 % av mitt hår numera). Jag börjar hetsringa varenda frisör i staden, ingen tid...ingenting. Snart börjar jag nog skrika på den där frisören i luren, vadå ingen tid? Vadå att min hårkris inte är viktigare än någonting annat? Service, hallå?

Hon la på...jävla as!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0