Världen från en liten tjejs perspektiv

Idag bestämde jag och Matilda för oss att shoppa. Alla var bortresta utom vi och vi kände oss ensamma och deprimerande och två nya klänningar och tre par skor skulle göra säkert göra oss superlyckliga.

Jag hade en vit topp i min väska som jag satte av och på när jag provade plagg efter plagg. I en affär provade jag en tshirt, OCKSÅ vit. Jag slängde i den vita toppen snabbt i väskan och gick till kassan där Matilda var. Hon betalade. Allt var lugnt. Vi går ut.

Det piper.

Tre sekunder senare förstår jag. Jag har packat in t-shirten i väskan. I VÄSKAN. Det betyder att jag tekniskt sätt har snattat. Jag brukar inte snatta. Jag brukar inte vara speciellt kriminell heller. Jag får till och med dåligt samvete när jag inte lägger i en femma i betaltoaletter. Och det betyder också att jag typ är körd... på riktigt. jag har aldrig varit körd, på riktigt, förut.

Och i USA kan man säkert hamna i fängelse för sånt här. Jag vill inte ha på mig såna där orangea fängelsedräkter (dom är liksom fula och sen luktar som säkert illa också) och jag har sätt på alla dom där fängelseserierna (prison break) och dom slåss hela tiden. Jag kommer nog dö inom loppet av en dag eftersom jag är för klen att försvara mig. Jag kommer dö.

Jag kollar på Matilda och hon kollar tillbaka med en blick som säger "nej, du har inte??!!" och jag svarar tillbaka med en blick som säger "öhm, jo". Matilda uppehåller expediten medan jag slänger in t-shirten i ett hörn. Jag säger någonting i stil med "öh, I've heard that cell phones can make the alarm go off, hehehe". Han svarar inte.

Vi går därifrån.

(och nej, jag kommer inte komma tillbaka. Man är väl liksom inte helt... pantad)