Världen från en liten tjejs perspektiv

Nu vill jag härifrån. Inte för att jag slavar för mycket eller att barnen slår mig. Dom sjunger "Spongebob squarepants" på nedervåningen. Det började med att min värdpappa nynnade på "Spongebob squarepants" när 10-åringen spelade chello och nu har det bara eskalerat. Den minsta spelar piano ("spelar") och min värdpappa börjar skrika allt högre "Spongebob squarepants". Jag borde få extra betalt för det här. Nu sjunger min värdmamma med också.

Hjälp. Mig.

På lördag ska jag cykla. Med en amerikan.

Den minstas, bästa kompis, kusin har frågat mig om jag vill ut och cykla i helgen. Jag hoppas inte han har "mat, bio och vin efteråt" i huvudet. Jag gillar mat, vin och bio men jag fortfarande är tillsammans med Theo (vilket i och för sig inte spelar någon roll eftersom jag skulle leva i celibat annars).
Men jag kan inte precis säga:

"I'm sorry I really can't bike with you cause I have a boyfriend and that means that I can only bike with him and noone else! Sorry!"

Så nu ska jag alltså cykla. Och vet ni vad? Man måsta ha hjälm här, hjälm! Jag har hjälmfobi. Mest för att frisyren blir förstörd och sen är hjälmar oftast fula (speciellt rosa frigolithjälmar). Jag har ett minilitet huvud också. Jag måste därför ha barnhjälm. Ännu värre.

Jag vill inte cykla mer.

Veckans kommentar:

"I'm really impressed Tina, your driving is SO good"

Jag blir rörd. Fast hon såg nog inte när jag nästan backa på en bil vid mcdonalds, och korsningen vid walmart och sen garaget.. och..

Skitsamma.

Okej, nu mår jag bättre. Så nu är krisen över (pyttelite).

Ville bara att ni skulle veta.

Just nu är jag lite less. Jag är sjuk och jag orkar inte göra något. När den minsta tjafsar orkar jag INTE. jag vill gråta och jag vill kasta saker runt om kring mig. Men eftersom en aupair måste vara en civiliserad människa kan jag nog inte det.

Jag vill hem, till min säng, till min pojkvän, till mina bästa vänner. Jag vill kunna äta tortellini och lövbiff med creme fraiche sås. Jag vill kunna cykla vart jag vill, jag vill kunna köra bil utan att få dödsångest. Jag vill supa mig jättefull utan att känna mig kriminell. JAG VILL HEM!!!

Men jag kan inte åka hem. Jag får INTE åka hem. Jag måste stanna här, oavsett om den minsta är jobbig och om jag inte råkar gilla maten.  Den minsta kanske börja gilla mig tillslut och jag kanske, kanske (troligtvis inte) kommer tycka om judisk mat tillslut.

ps. Mamma jag vet att du är över 45 och jag vet att kvinnor över 45 tar saker väldigt seriöst. Men jag är inte självmordbenägen och jag tänker inte blanda alvedon med vin idag. Jag lovar! ds.

Jag har på mig något som jag lovade mig själv att aldrig, aldrig, aldrig någonsin skulle sätta min fötter i.

Foppa-tofflor. Jag har hånat dom och velat bränna ner varenda par som finns i hela världen (eftersom dom är så fula) men min värdmamma tvingade på mig ett par eftersom dom är så "funktionella". Och jag kan inte precis säga nej. Hela familjen har varsitt par och dom älskaaar sina foppa-tofflor (dom har till och med dekorerat skorna med klistermärken).

Så nu sitter jag här med foppa-tofflor, fett hår, snorig näsa OCH ser gravid ut.

I look so good!

Om ni tänkte sluta tycka synd om mig så har ni fel. Jag är fortfarande sjuk.

Idag är det supervarmt, vanligtvis brukar jag avguda värme, även om det är 50 grader varmt. Men idag har jag liksom slem i hela halsen och ont i huvudet. Men jag har försökt att hålla mig inne hela dagen och gjort "hushållssysslor" (eftersom jag är världens bästa aupair)

Godis har jag också ätit idag. Jag som lovade mig själv att absolut, inte äta godis idag (jag försöker motbevisa faktumet att man blir fet här) men det gick inte så bra. Det började med att jag var sjuk och att jag tyckte extremt synd om mig själv. Och jag skulle faktiskt bara ta två godisar. Bara två. Två är ju ingenting. Men jag kan inte bara ta två godisar. Det är genetiskt omöjligt. Jag tar två, sen tre, sen fyra och fyra till, och fem till och helt plötsligt ser jag gravid ut. GRAVID!

Jag mår illa.

Jag har inte skrivit på två dagar. Det har sin förklaring.

Jag är sjuk. Om jag vore hemma så skulle jag ha tjata på Theo i evigheter om hur sjuk jag är och hur synd det är om mig. Kanske till och med föreslå till mamma om hon inte skulle kunna agera min slav för en dag. Ge mig mat, byta kanal på tvn när det behövs och köpa godis.

Men nu är jag liksom inte hemma så jag har några förslag:

1. Tyck synd om mig
2. Skicka ett paket på posten fyllt med lösgodis och tusentals krya-på-dig-kort (jag gillar ferraribilar)
3. Skicka pengar till Tina-är-sjuk-fonden (allt som behövs är några slantar till receptfria och starka mediciner)

Tack på förhand!

/Tinis

Jag och 6-åringen har nått en helt ny nivå i vår vänskap:

D: Do you know why your so bad att playing "running up the stairs"
J: No?
D: Cause' your too fat!
J: ...

Har jag sagt att jag älskar barn? Inte?

Min mamma funderar på att starta en blogg. Hon beskriver den som "en blogg om livet efter 45 med humoristiska inslag"

Snälla, snälla, vad ni än gör, läs den inte.

För det första kan man inte ha "humoristiska inslag" i en blogg för 45 plussare (det "humoristiska" försvann vid 25) och eftersom mamma till större delen av sin lediga tid pratar med våra katter ("dom förstår mig visste") och ser på brittiska deckarserier förstår jag inte vad som är så spännande.

Det känns bara så fel.

- Are you gonna be here forever?
- No, or maybe.
- Are you going to be here  for like a whole year?
- Yes, Im going to be here a whoole year...
- Couldn't you just be here for like 50 days instead....?
- 50 days?
- Yes, 50 days!
- Ehm...

Som jag alltid har sagt, barn avguuudar mig. Jämt.

Fem kommentarer du får när du förklarar för amerikaner att du är svensk:

1. Oh, I love that country, it's next to irland right?
2. Oh... just one question, do you like have microvaves and stuff there?
3. Oh my god, OH MY GOD! Did you here that, she's from sweden!
4. Oh, I looove Switzerland, especially your cheese and chocolate, its so good!
5. Sweden... what?

Amerikaner är så smarta ibland.

Gick in på facebook idag. Och helt plötsligt blev allt superjobbigt igen. Jag hade fått några grattis kommentarer och frågor om hur jag har det här. Och då slår det mig. Jag är inte hemma längre. Hemma är över tusen mil bort. Jag bor nu i en liten, liten, liten stad mitt i connecticut. Jag skulle nog inte ens kalla det en stad. Mer en liten by. Det finns ett gym, ett postkontor, två skolor och ett mcdonald's här... ah just ja ett walmart också (gör det hela så mycket coolare).

Men jag har hört att ko-vältningssäsongen börjar snart. Jättespännande, tänk om jag vore i NY eller något annat storstadsställe då skulle jag inte få ha en sån händelserik sommar. Woho!

Jag överlevde. Fick några små gråtattacker då och då. Men som sagt jag överlevde.

Den minsta har tillhört kategorin "Jobbiga barn" idag. Han tycker inte om mig (vilket i och för sig inte spelar någon större roll eftersom det är ömsesidigt just nu). Han har påpekat hela dagen hur han inte tycker om mig, och att han bara vill leka med sin gamla aupair. Jag höll mest tyst, vad ska jag säga? "Yeah, I don't like you too and I don't really want to play with you either, but you know what? I get paid for this! Sucker!

Nej just det. 

Idag har jag ingen lust att jobba. Jag vill bara ligga ner i sängen och äta godis. Gråta och äta mer godis. Jag har bara lust att åka hem nu. Eller inte hem, jag vill bara inte vara här just nu.

Jag har det egentligen sjukt bra här. Vissa kan vara här i fyra månader utan att ha hittat kompisar och har knäppa familjer. Jag har varit här i två veckor och har redan kompisar och en bra familj. Jag har en stort rum och egen bil. Och jag har nära till allt. Men det spelar inte så stor roll just nu... inte när man har hemlängtan. För hur du än ser på din situation så är inte saker detsamma som hemma. Du bor inte hos din riktiga familj (doh), du umgås inte med dina riktiga kompisar och din pojkvän bor faktiskt 2000 mil bort. Maten är äcklig och det finns inte lösgodis här (verkligen deprimerande).

Jag visste att jag skulle känna såhär tusen gånger och jag vet att det inte är superlätt att vara aupair. Men jag önskar bara att det inte vore så svårt. Och jag önskar att jag inte hade sån hemlängtan idag. Jag menar herregud jag känner mig som världens tönt med godis i ena handen och en näsduk i andra.

Jag ser ju nästan, nästan patetiskt ut idag.

Min mamma har fått för sig att jag borde skriva en bok. En bok om mig helt enkelt! Hon är till och med redo att betala underlaget för boken eftersom hon tror att vi kommer bli "rika" (hennes egna ord inte mina).

Ja, det blir nog superintressant det här. Jag beskriver vad jag äter till frukost (gröt och knäckebröd), vad jag gör om dagarna (ojoj, ni ska bara vad jag är med om varje dag, bara veta) och vilket uuunderbaaart och framgångsrikt liv jag har just nu (passar ungar 40 timmar i veckan för 4000 månaden. Det ni.)

Ja, mamma, bring the cash så blir det nog jättebra! Nu ska jag bli rik.

Jag tycker inte om att köra bil här längre. Inte någon annans bil. Det var nästan okej att krascha pappas bil tre gånger (förlåt pappa) men nu när det är någon annans bil. Plus att min bil här är dubbelt så fin som pappas bil och den har radio som FUNGERAR och cd-spelare. Den är två månader gammal också, nämnde jag det?

Jag funderar på att cykla resten av tiden här. Borde inte vara så svårt. Barnen kan väl cykla till och från skolan också. Det är ju liksom bara... två mil. Herregud barn är ändå så lata nuförtiden. Lite motion är bara bra. Miljövänligt också.

Cykel it is!

Ni sitter säkert där och undrar hur det gick. Fick jag ett gravt sammanbrott? Ligger jag instängd på toaletten i fosterställning? Har barnen rymt? Faktiskt inte.

Jag är en av dom som har turen att få ta hand om "mindre jobbiga barn". Jag har delat upp barn i två olika kategorier: jobbiga barn och mindre jobbiga barn. Dom säger tack efter maten och dom säger ofta "please" om du vill ha något. Och det bästa av allt... dom är smarta och vet vad som är rätt och fel.

Plus att en liten, liten kraft säger inom mig att jag tycker om dom här barnen. Och det är ju rätt viktigt har jag kommit på.

Ibland kan jag inte ens tro det själv. Idag har jag hitills, tvättat, diskat, städat... och nu till det knäppa, städat mitt eget rum. Jag städar aldrig mitt eget rum. Jag kan leva med damm och skit så länge jag inte behöver städa. Men idag fick jag nog, jag fick nog (och nu är nog mamma stolt).

Idag ska jag vara själv med barnen i några timmar. Jag har aldrig varit ensam med dom förut. Jag har inte ens varit ensam med barn...någonsin (fast mina referenser säger såklart något annat). Det ska bli riktigt intressant det här. Jag undrar hur länge jag klarar mig utan att få ett gravt sammanbrott. Något att se fram emot!

Not.

Idag var jag ute med två svenska tjejer (Martina och Malin) till DMV ( USAs egna vägverk). Jag tror jag aldrig, aldrig någonsin sett så många bönder/rednecks/trailer-white trash på ett och samma ställe. Om ni någon gång vill "do some people-watching", åk dit. Jag tyckte det var väldigt intressant i alla fall.

Efter besöket på DMV fick vi syn på en kille som gick på motorvägen med två påsar i händerna och svingade dom, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Var han hög? Självmordbenägen? Eller var det bara fint väder och han tänkte "Today I'm gonna hang out on the motorway aaall day, It's gonna be so fun, man!"

Jag vet inte. Jag försöker varje dag förstå mig på amerikaner (litegrann i alla fall). Men det går inte.

Idag när jag pratade med Theo på skype undrade han om jag hade nummret till en slaktare.

"Vad ska du ha det till?"
"Men, jag behöver det till en fest. Jag blev inbjuden på bosnisk fest i helgen men jag får bara komma om jag kommer med ett kalvhuvud"
"Ett kalvhuvud?"
"Ja ett kalvhuvud!"
"Okej..."

Så om någon, någon som läser det har är slaktare och har tillgång till ett kalvhuvud kan ni väl kontakta min pojkvän. Han vill verkligen gå på den här festen!

Jag vet inte vad jag ska skriva längre allt är detsamma hela tiden. Jag går upp, arbetar en timme, äter frukost, springer (idag orkade jag springa 5 minuter istället för två), äter, telefonterroriserar alla på skype, börjar jobbet igen.
 

För er som er intresserade så ska jag kanske, kanske ta en "personal trainer class" i sommar eller höst. Den går ut på att man på något sätt utbildar sig till att bli personlig tränare. Jag har inte världens bästa kondis och jag väldigt klen men jag ser det som en utmaning.

Sen kan jag springa 5 minuter utan att stanna också.

Idag gjorde jag ett mycket smart intiativ... jag akte till Walmart. Walmart maste nog vara den basta butiken som finns... det finns ALLT har. Ipods, mobiler, filmer, musik, klader, schampoon (som ar dyra i sverige men superbilliga har), mat. I love that place.

For allt det har fick jag betala drygt 200 spann! Jag alskar USA. Jag kanner mig sa rik ibland.

Och precis, precis nar jag gick in i glasdorren sa borjad jag sakna Malin, eller jag har saknat henne i sma mangder sen jag kom hit men nu gor jag verkligen det.

Ingen skrattade at mig nar jag gick in i dorren, ingen. Malin brukar jamt skratta at mig och skamta om mig pa min bekostnad. Ingen gor det . Alla ar ju sa trevliga och valuppfostrade har.

Malin, kan du inte komma hit?

Idag akte jag med hela familjen till Glastonbury for att halsa pa nagra kompisar till dom. Det lat supertrakigt och jag trodde alla darborta var tjocka amerikaner som alskade bush och hade femton olika gevar i sin garderob. Faktiskt inte var sa fallet. Dom var normala, alltsa NORMALA. Och dom var smarta (jag vet, freakin unbelieveable) och.. jag kan inte nastan tro det sjalv, TREVLIGA.

Det fanns minst fem olika desserter dar ocksa. Forst tankte jag, neej Tina, don't do it men sen blev jag tillsagd att "you, just must try this cheesecake, it's sooo yummi!". Sa jag provade lite cheesecake, sedan nagon mer kaka. Och nar partyt borjade do ut (i mitt fall) blev jag sugen pa mer, cupcakes och kakor.. och tarta... och...

...nu mar jag illa och i veckan ska jag borja ata bra igen. Jag ska springa, ja menar springa forbi kakavdelning pa Walmart och jag ska latsas att pannkakorna darborta verkligen ar ackliga och glassen till gor det annu ackligare. Och att knackebrod och vatten verkligen ar den godaste och basta fodan nansin.

I'm gonna do so well!

/Tinis

Nu ar min fodelsedag tusen javla mil bort slut. Det ar skont pa nagot satt for da pa slipper jag svara pa "oh, it's your birthday, how does it feel?"

For vad ska jag svara? Jag saknar min pojkvan och mamma. Jag vill inte hem. Inte hem. Jag onskar bara Theo vore har. Och kanske mammsi ocksa.

Fodelsedagsfesten var helt okej anda. Forutom att ingen forstod att det var min fodelsedag. Och att alla andra aupairer var helt grupperade forutom typ en och sen Matilda den svenska tjejen. Egentligen skulle jag kanske ha hittat pa nagot med nagra andra svenska tjejer runt omkring har men allt var sa krangligt eftersom jag inte kort bil har i detta land an sa drog jag och Matilda till West Hartford. Vi akte kanske vilse 7 grr men sen kom vi till ett amerikansket kopcentrum mitt i ingenstans och shoppade lite. Det ar den sysslan jag kommer fa agna mig at nu. Shoppa. Och sen ata forstas. 

Fet och fattig, ja tack!





 

 

For er som inte grattat mig pa min fodelsedag, doit!!

Jag fyller faktiskt ar.

Idag ska jag har nagon slags fest. Alla aupairer i mitt omrade kommer komma dit. Det blir ruligt! Fast mest ser jag emot att traffa Matilda en svensk tjej. Dom andra ar saker supersnalla men jag har lire dalig erfarenhet av andra aupairer fran orientation, dom skriker och talar konstigt eller inte alls. Och sen dricker dom konstiga saker ur tramuggar.

Men jag ska verkligen forsooka idag, jag ar ju ingen asocial manniska och sen maste jag vara sader supertrevlig eftersom det ar "min" fest. Jag kan nog fa i mig massa tarta sa jag blir helt hyper. Da gar det nog bra.

ps. kan inte nagon kopa nagot pa systemet at mig och ha det hemma. Mer som en statement, jag far bara kopa juice och vatten har! ds.

/Tinis

Om typ tre timmar är jag härifrån. Och jag kommer inte tillbaka om en vecka eller två.

Idag har jag gråtit som en idiot typ hela dagen: en halvtimme på morgonen,någon gång vid lunch,en gång runt 8-9 och sen nu. Jag vet ju att jag vill åka (antagligen) och jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte åkte. Men att säga hejdå tillen skitbra pojkvän och mina bästa kompisar är inte direkt superlätt. Plus att jag gråter väldigt lätt (nej,du skojar?!).

I alla fall.. jag ska försöka skriva så mycket i bloggen som möjligt eftersom jag inte vill att någon glömmer bort mig medan jag blir fet och ful i USA.

Jag vill åtminstonde ha en kompis kvar när jag kommer tillbaka.