Framme:

Nu sitter jag här mellan två palmer.

Första timmarna här var väldigt dramatiska. Först gick min brors flickvän in i en vägg. Börjar storgråta. Två minuter efteråt berättar min pappa att vi inte bor i puerto ricos säkraste område. Hon börjar gråta igen.

Just i det ögonblicket vill jag gå in på internet. MEN DET FUNKAR INTE.

Då jag börjar också gråta.

För jag bara vet att inom dom närmsta dagarna kommer säkert mamma bli magsjuk, pappa bli tjurig, Martin kommer drabbas av tredje gradens brännskador samtidigt som hans flickvän gråter ännu mer. Alla åker in till sjukhuset men jag kan inte följa med för jag får inte plats i ambulansen. Jag får sitta i lägenheten och vänta. Helt plötsligt dör tvapparaten och jag har inget annat att göra för att underhålla mig själv än att spela kinesiskt memory på datorn (internet funkar ju inte), någon bryter sig in i lägenheten (grindarna till lägenhetsområdet slutar helt plötsligt fungera), jag blir kidnappad.

Kommer inte tillbaka.


(Dock råkar det vara så att Martin inte bränt sig än, hans flickvän har inte gråtit på över tre timmar och mamma mår inte illa. Plus att jag har internet nu. Så jag har inte blivit kidnappad... än)



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0