Jag kommer ju hem i alla fall:
Jag fick just mejl från min värdpappa.
"Please empty your phone message inbox so you can receive loving and dedicated voice messages.
We miss you (sort of); this child care stuff is killing me. Cleaning is easy. I just attach the two pieces of the vacuum cleaner to the collars of Lily and Daisy and let them chase the cats around the house."
From A Friend"
Det är nästan som om jag saknar min värdfamilj redan nu. Efter sex dagar. Och nu fick jag superångest.
Om tre och en halv månad måste jag lämna dom!!!
... eller jag behöver inte det om jag inte vill. Men jag kan inte vara aupair och "bo hemma" hela livet. Jag måste bli vuxen nu. Skaffa ett hederligt arbete. Ett riktigt arbete. Och typ en lägenhet. Med riktiga möbler i. Som jag själv betalat för (eller pappa, spelar inte så stor roll).
Men ändå. Min värdfamilj är verkligen som min riktiga familj. Vi blir sura på varann, jag blir irriterad ibland. Jag vill därifrån. Men dom behandlar mig som jag vore en av dom och ger mig världens stöd när jag behöver det (den här familjen bryr sig faktiskt om mig. På riktigt.) och dom LYSSNAR på mig. Jag är inte bara någon liten anställd som har noll att säga till om. Jag är en av dom.
Hur som helst. Jag har ångest. Jag kommer storböla den femte juni. Jag kommer ha världens separationsångest.
Men jag kommer ju i alla fall hem.
"Please empty your phone message inbox so you can receive loving and dedicated voice messages.
We miss you (sort of); this child care stuff is killing me. Cleaning is easy. I just attach the two pieces of the vacuum cleaner to the collars of Lily and Daisy and let them chase the cats around the house."
From A Friend"
Det är nästan som om jag saknar min värdfamilj redan nu. Efter sex dagar. Och nu fick jag superångest.
Om tre och en halv månad måste jag lämna dom!!!
... eller jag behöver inte det om jag inte vill. Men jag kan inte vara aupair och "bo hemma" hela livet. Jag måste bli vuxen nu. Skaffa ett hederligt arbete. Ett riktigt arbete. Och typ en lägenhet. Med riktiga möbler i. Som jag själv betalat för (eller pappa, spelar inte så stor roll).
Men ändå. Min värdfamilj är verkligen som min riktiga familj. Vi blir sura på varann, jag blir irriterad ibland. Jag vill därifrån. Men dom behandlar mig som jag vore en av dom och ger mig världens stöd när jag behöver det (den här familjen bryr sig faktiskt om mig. På riktigt.) och dom LYSSNAR på mig. Jag är inte bara någon liten anställd som har noll att säga till om. Jag är en av dom.
Hur som helst. Jag har ångest. Jag kommer storböla den femte juni. Jag kommer ha världens separationsångest.
Men jag kommer ju i alla fall hem.
Kommentarer
Trackback
