Världen från en liten tjejs perspektiv

Min mamma har fått för sig att jag borde skriva en bok. En bok om mig helt enkelt! Hon är till och med redo att betala underlaget för boken eftersom hon tror att vi kommer bli "rika" (hennes egna ord inte mina).

Ja, det blir nog superintressant det här. Jag beskriver vad jag äter till frukost (gröt och knäckebröd), vad jag gör om dagarna (ojoj, ni ska bara vad jag är med om varje dag, bara veta) och vilket uuunderbaaart och framgångsrikt liv jag har just nu (passar ungar 40 timmar i veckan för 4000 månaden. Det ni.)

Ja, mamma, bring the cash så blir det nog jättebra! Nu ska jag bli rik.

Jag tycker inte om att köra bil här längre. Inte någon annans bil. Det var nästan okej att krascha pappas bil tre gånger (förlåt pappa) men nu när det är någon annans bil. Plus att min bil här är dubbelt så fin som pappas bil och den har radio som FUNGERAR och cd-spelare. Den är två månader gammal också, nämnde jag det?

Jag funderar på att cykla resten av tiden här. Borde inte vara så svårt. Barnen kan väl cykla till och från skolan också. Det är ju liksom bara... två mil. Herregud barn är ändå så lata nuförtiden. Lite motion är bara bra. Miljövänligt också.

Cykel it is!

Ni sitter säkert där och undrar hur det gick. Fick jag ett gravt sammanbrott? Ligger jag instängd på toaletten i fosterställning? Har barnen rymt? Faktiskt inte.

Jag är en av dom som har turen att få ta hand om "mindre jobbiga barn". Jag har delat upp barn i två olika kategorier: jobbiga barn och mindre jobbiga barn. Dom säger tack efter maten och dom säger ofta "please" om du vill ha något. Och det bästa av allt... dom är smarta och vet vad som är rätt och fel.

Plus att en liten, liten kraft säger inom mig att jag tycker om dom här barnen. Och det är ju rätt viktigt har jag kommit på.

Ibland kan jag inte ens tro det själv. Idag har jag hitills, tvättat, diskat, städat... och nu till det knäppa, städat mitt eget rum. Jag städar aldrig mitt eget rum. Jag kan leva med damm och skit så länge jag inte behöver städa. Men idag fick jag nog, jag fick nog (och nu är nog mamma stolt).

Idag ska jag vara själv med barnen i några timmar. Jag har aldrig varit ensam med dom förut. Jag har inte ens varit ensam med barn...någonsin (fast mina referenser säger såklart något annat). Det ska bli riktigt intressant det här. Jag undrar hur länge jag klarar mig utan att få ett gravt sammanbrott. Något att se fram emot!

Not.

Idag var jag ute med två svenska tjejer (Martina och Malin) till DMV ( USAs egna vägverk). Jag tror jag aldrig, aldrig någonsin sett så många bönder/rednecks/trailer-white trash på ett och samma ställe. Om ni någon gång vill "do some people-watching", åk dit. Jag tyckte det var väldigt intressant i alla fall.

Efter besöket på DMV fick vi syn på en kille som gick på motorvägen med två påsar i händerna och svingade dom, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Var han hög? Självmordbenägen? Eller var det bara fint väder och han tänkte "Today I'm gonna hang out on the motorway aaall day, It's gonna be so fun, man!"

Jag vet inte. Jag försöker varje dag förstå mig på amerikaner (litegrann i alla fall). Men det går inte.

Idag när jag pratade med Theo på skype undrade han om jag hade nummret till en slaktare.

"Vad ska du ha det till?"
"Men, jag behöver det till en fest. Jag blev inbjuden på bosnisk fest i helgen men jag får bara komma om jag kommer med ett kalvhuvud"
"Ett kalvhuvud?"
"Ja ett kalvhuvud!"
"Okej..."

Så om någon, någon som läser det har är slaktare och har tillgång till ett kalvhuvud kan ni väl kontakta min pojkvän. Han vill verkligen gå på den här festen!

Jag vet inte vad jag ska skriva längre allt är detsamma hela tiden. Jag går upp, arbetar en timme, äter frukost, springer (idag orkade jag springa 5 minuter istället för två), äter, telefonterroriserar alla på skype, börjar jobbet igen.
 

För er som er intresserade så ska jag kanske, kanske ta en "personal trainer class" i sommar eller höst. Den går ut på att man på något sätt utbildar sig till att bli personlig tränare. Jag har inte världens bästa kondis och jag väldigt klen men jag ser det som en utmaning.

Sen kan jag springa 5 minuter utan att stanna också.

Idag gjorde jag ett mycket smart intiativ... jag akte till Walmart. Walmart maste nog vara den basta butiken som finns... det finns ALLT har. Ipods, mobiler, filmer, musik, klader, schampoon (som ar dyra i sverige men superbilliga har), mat. I love that place.

For allt det har fick jag betala drygt 200 spann! Jag alskar USA. Jag kanner mig sa rik ibland.

Och precis, precis nar jag gick in i glasdorren sa borjad jag sakna Malin, eller jag har saknat henne i sma mangder sen jag kom hit men nu gor jag verkligen det.

Ingen skrattade at mig nar jag gick in i dorren, ingen. Malin brukar jamt skratta at mig och skamta om mig pa min bekostnad. Ingen gor det . Alla ar ju sa trevliga och valuppfostrade har.

Malin, kan du inte komma hit?

Idag akte jag med hela familjen till Glastonbury for att halsa pa nagra kompisar till dom. Det lat supertrakigt och jag trodde alla darborta var tjocka amerikaner som alskade bush och hade femton olika gevar i sin garderob. Faktiskt inte var sa fallet. Dom var normala, alltsa NORMALA. Och dom var smarta (jag vet, freakin unbelieveable) och.. jag kan inte nastan tro det sjalv, TREVLIGA.

Det fanns minst fem olika desserter dar ocksa. Forst tankte jag, neej Tina, don't do it men sen blev jag tillsagd att "you, just must try this cheesecake, it's sooo yummi!". Sa jag provade lite cheesecake, sedan nagon mer kaka. Och nar partyt borjade do ut (i mitt fall) blev jag sugen pa mer, cupcakes och kakor.. och tarta... och...

...nu mar jag illa och i veckan ska jag borja ata bra igen. Jag ska springa, ja menar springa forbi kakavdelning pa Walmart och jag ska latsas att pannkakorna darborta verkligen ar ackliga och glassen till gor det annu ackligare. Och att knackebrod och vatten verkligen ar den godaste och basta fodan nansin.

I'm gonna do so well!

/Tinis

Nu ar min fodelsedag tusen javla mil bort slut. Det ar skont pa nagot satt for da pa slipper jag svara pa "oh, it's your birthday, how does it feel?"

For vad ska jag svara? Jag saknar min pojkvan och mamma. Jag vill inte hem. Inte hem. Jag onskar bara Theo vore har. Och kanske mammsi ocksa.

Fodelsedagsfesten var helt okej anda. Forutom att ingen forstod att det var min fodelsedag. Och att alla andra aupairer var helt grupperade forutom typ en och sen Matilda den svenska tjejen. Egentligen skulle jag kanske ha hittat pa nagot med nagra andra svenska tjejer runt omkring har men allt var sa krangligt eftersom jag inte kort bil har i detta land an sa drog jag och Matilda till West Hartford. Vi akte kanske vilse 7 grr men sen kom vi till ett amerikansket kopcentrum mitt i ingenstans och shoppade lite. Det ar den sysslan jag kommer fa agna mig at nu. Shoppa. Och sen ata forstas. 

Fet och fattig, ja tack!





 

 

For er som inte grattat mig pa min fodelsedag, doit!!

Jag fyller faktiskt ar.

Idag ska jag har nagon slags fest. Alla aupairer i mitt omrade kommer komma dit. Det blir ruligt! Fast mest ser jag emot att traffa Matilda en svensk tjej. Dom andra ar saker supersnalla men jag har lire dalig erfarenhet av andra aupairer fran orientation, dom skriker och talar konstigt eller inte alls. Och sen dricker dom konstiga saker ur tramuggar.

Men jag ska verkligen forsooka idag, jag ar ju ingen asocial manniska och sen maste jag vara sader supertrevlig eftersom det ar "min" fest. Jag kan nog fa i mig massa tarta sa jag blir helt hyper. Da gar det nog bra.

ps. kan inte nagon kopa nagot pa systemet at mig och ha det hemma. Mer som en statement, jag far bara kopa juice och vatten har! ds.

/Tinis

Om typ tre timmar är jag härifrån. Och jag kommer inte tillbaka om en vecka eller två.

Idag har jag gråtit som en idiot typ hela dagen: en halvtimme på morgonen,någon gång vid lunch,en gång runt 8-9 och sen nu. Jag vet ju att jag vill åka (antagligen) och jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte åkte. Men att säga hejdå tillen skitbra pojkvän och mina bästa kompisar är inte direkt superlätt. Plus att jag gråter väldigt lätt (nej,du skojar?!).

I alla fall.. jag ska försöka skriva så mycket i bloggen som möjligt eftersom jag inte vill att någon glömmer bort mig medan jag blir fet och ful i USA.

Jag vill åtminstonde ha en kompis kvar när jag kommer tillbaka.