Världen från en liten tjejs perspektiv

Jag tror inte riktigt jag forstar hur mycket jag saknar vissa personer nar jag ar har borta. Jag ar sa upptagen med allt annat (raka snatta och spela wii) att jag inte hinner sakna nagon.

Forran vi hors pa telefon.

Helt plotsligt kanns det helt olidligt att jag inte kommer fa se min pojkvan pa flera manader. Inte malin och cicci pa ett helt ar. Helt plotslig vill jag ata kilovis med glass, se pa "E - true hollywood story"  och grata mig till somns.

Idag kanns det precis sa. Men idag ska jag inte vara patetisk. Jag ska inte ata glass idag (Inte. Ata. Glass) och jag ska faktiskt ut och ga... i alla fall fram och tillbaka pa garageuppfarten (I will make it).

Just ja, jag ska agera normalt ocksa. Agera normalt.

Den gamla aupairen ar tillbaka, igen. Jag vet vad ni tanker och nej, jag har inte fatt sparken an. Jag tycker om att hon ar har. Jag behover inte latsas att tycka om att lillkillens wiispel ar det baaasta som finns och jag bara aaaalskar att spela med honom (jag foredrar ju att titta pa i ett horn och powernappa samtidigt) och jag har nagon att prata med.


Jag borjar sta ut i cape!

Hej!

Jag lever, jag lever! Det ar verklige superfint har (sa fint att jag kanner mig dum att jag bor har). Det finns hus med tennisbanor overallt och vi bor PRECIS vid stranden. Aven om den bestar av mest sten sa ar det anda en strand.

(Ja, mamma det ar finare en vart sommarstalle i skollersta. )

Nej nu ska jag försöka, försöka vara positiv till Cape Cod. Något kul måste det ju vara. Något. Jag kan ju alltid sitta själv på stranden. I två veckor.

Nej, det här funkar inte.

Imorrn bär det av till Cape Cod. Jag. Vill. Inte. Dit.

Det finns absolut inte något att göra där. Det är mindre än... här (och jag som trodde det var tekniskt omöjligt... antagligen inte) och jag är beroende av min dator. Verkligen. Beroende. Har jag en paus på en timma mår jag liksom dåligt, illa. Som om något fattas i mitt liv. Och jag har faktiskt ingen som helst lust att gå med på någon slags two-weeks-computer-rehab. No way!

Jag funderar på att krama min dator hejdå eller något. I alla fall ge den en klapp på axeln eller fästa en postitlapp på skärmen som säger "jag kommer sakna dig". Även om den är dålig på att svara tillbaka (kommunikationsproblem) så vet jag att det kommer sakna mig också! Faktiskt.

En sak som jag tycker om att göra när jag jobbar här är att handla. I loove the supermarket. Det är det bästa soft-jobbet en aupair kan ha. Det finns liksom miljontals ursäkter att använda sig av om besöket har tagit en timma... eller två.

Två klassiker:

Ursäkt 1:

"Det tog trettio minuter att hitta parmesanosten"

Sanning: Det tog egentligen fyra. Dom andra 26 minuterna begrundade jag godisavdelningen och läste veckotidningar.

Ursäkt 2:

Dbet var en seg tant framför mig som tog jättelång tid på sig i kön. Min kö var längst också."

Sanning: Jag tog den kortaste kön. Satte mig ner och åt godis och läste veckotidningar (antagligen blir dom sura om man lusläser här)

Nu när min kära pojkvän är tusentals mil bort så använder jag min lediga vardag till att fantisera om att vi ska resa ihop när jag kommer hem igen (5 maj 2009!).

Just nu vill jag till Thailand, eller Maldiverna, eller Dominikanska republiken. Egentligen har jag inte så höga krav, förutom, vit sand, hängmattor lite överallt, gratis drinkar och temp. på 32 grader i havet... tycker inte om fiskar, krabbdjur och ormar heller.

ps. Hej älskling! Om du läser det här kan du väl fundera på att redan nu börja spara pengar. Jag funderar på ett fem stjärnigt spahotell (kostar bara 7000 natten). Vad tycker du.. jättebra! Love you! ds.

- Hi, i would like a telephonecard to sweden!
-ehm, oke, oke, oke, I've got som papers here, oke, oke, oke, sweden you say?
- Jepp, sweden!

Efter fem minuter.

- ehm, is sweden a country?

- ...?

Matilda ska göra en rematch. Egentligen är jag inte bara ledsen för att Matilda ska byta familj. Mest för alltihopa.

Jag är stressad jämt. Jag är rädd att jag gör fel jämt och jag har en klump i magen jämt. Jag blir jättetrött av att gråta var femte minut och jag får inte vara trött eftersom jag måsta tvätta, leka med minsta, diska, leka med minsta, hämta och skjutsa, tvätta lite till (har sprungit runt sedan sju). Jag känner mig mentalt slut. Fysiskt slut. Och varje dag blir värre.

Jag vill inte mer.

Idag bestämde jag och Matilda för oss att shoppa. Alla var bortresta utom vi och vi kände oss ensamma och deprimerande och två nya klänningar och tre par skor skulle göra säkert göra oss superlyckliga.

Jag hade en vit topp i min väska som jag satte av och på när jag provade plagg efter plagg. I en affär provade jag en tshirt, OCKSÅ vit. Jag slängde i den vita toppen snabbt i väskan och gick till kassan där Matilda var. Hon betalade. Allt var lugnt. Vi går ut.

Det piper.

Tre sekunder senare förstår jag. Jag har packat in t-shirten i väskan. I VÄSKAN. Det betyder att jag tekniskt sätt har snattat. Jag brukar inte snatta. Jag brukar inte vara speciellt kriminell heller. Jag får till och med dåligt samvete när jag inte lägger i en femma i betaltoaletter. Och det betyder också att jag typ är körd... på riktigt. jag har aldrig varit körd, på riktigt, förut.

Och i USA kan man säkert hamna i fängelse för sånt här. Jag vill inte ha på mig såna där orangea fängelsedräkter (dom är liksom fula och sen luktar som säkert illa också) och jag har sätt på alla dom där fängelseserierna (prison break) och dom slåss hela tiden. Jag kommer nog dö inom loppet av en dag eftersom jag är för klen att försvara mig. Jag kommer dö.

Jag kollar på Matilda och hon kollar tillbaka med en blick som säger "nej, du har inte??!!" och jag svarar tillbaka med en blick som säger "öhm, jo". Matilda uppehåller expediten medan jag slänger in t-shirten i ett hörn. Jag säger någonting i stil med "öh, I've heard that cell phones can make the alarm go off, hehehe". Han svarar inte.

Vi går därifrån.

(och nej, jag kommer inte komma tillbaka. Man är väl liksom inte helt... pantad)

Martina, Malin och Tina filosoferar:

Martina: Apropå ingenting, fattar att vi har varit jättesmå spermier från början.
Tina: Jag vet!
Malin: Jo, sant...
Martina: Egentligen är det rätt kul, tänk, vi vann, liksom, Jag var först, jag är bäst!
Tina: Ja och tänk om det var superjämt! Coolt!

...

(ni behöver inte kommentera nåt)

Det är redan fredag! Och jag har ett stort jag-vill-ut-på-krogen begär.

För er som har lidit och åmat er över att jag inte uppdaterat ett enda inlägg på hela veckan (Hej mamma!). Jag är upptagen så jag har ingen tid till att blogga och sånt. Nejnej, Tina har skaffat sig ett liv förstår ni.

Ett liv!

Men jag ska nog blogga mer ikväll, eller imorrn, eller på söndag. Eller någon gång. Snart. Lovar.

ps. Jag saknar er! ds. 

Idag va jag, Malin och Matilda på stranden. I looved it.

Jättesynd att min kamera precis la av när Malin skulle ta kort på mig i bikini. Verkligen jättesynd. Men den gick igång igen. Precis efteråt.

Först trodde jag att det var något coolt rockband jag skulle se på. Sen såg jag att det var en "popkonsert" och tänkte... okej det är kanske, kanske bra om inte alla är emo och superalternativa.

Det var inte ens en popkonsert. Det var klassisk musik. K-L-A-S-S-I-S-K musik.

Först tog det jättelång tid tills vi kom fram så vi var försenade och när vi kom in i salen var det knäpptyst och... ingen var över 65. Ni vet dom stunderna man känner sig riktigt malplacerad. Det här var nog en av dom stunderna i mitt liv. Och när vi fick tränga oss förbi alla människor för att få några platser snubblade jag över en pensionärs kryckor (det var så illa).

Jag insåg då att det inte var meningen att jag skulle vara här. Nej jag skulle vara någon helt annanstans och att någon, någon där uppe hade tagit mig hit för att straffa mig (vilket jag inte förstår eftersom jag är en väldigt godhjärtat person, ehm.).

Efter 30 minuter frågade byggkillen om jag ville härifrån "Vadå, nej, absolut inte, jag gillar det här... liksom annorlunda och kul. Jättekul att prova nya saker och så,absolut. Men om du verkligen, verkligen vill dra så följer jag med... såklart". Och vi drog därifrån. Jag misstog mig, faktiskt, litegrann om byggkillen. Han var trevlig. På en vänskaplig nivå (celibat).  Jag led inte och jag hade nog, kanske, pyttelite,

roligt.

Idag hade lillkillen skrivit ett meddelande till oss:

"I love you mom, and dad and Tina! And I hope you love me! "

Ursäkta, är han hög eller?

...


Update:

Eftersom min mamma är 45 plus och inte vet vad ironisk humor innebär så vill jag bara upplysa om:

- att lillkillen knarkar inte (om inte oboy räknas)
- Han tycker om mig på riktigt numera. Kanske för att jag hjälper han att vinna mariokart wii. Men komigen, jag kommer överens med ett barn (och det är inte varje dag).
- Jag tycker också om honom. Ibland.

/Tina

Fredag. Och vet ni?

Jag är ledig hela helgen!

Jag började fira min lediga helg redan i förmiddags när jag började äta godis (jag har inte slutat än). Jag som gjorde så bra ifrån mig... jag hade till och med fått magrutor, magrutor!(och jag som trodde det var genetiskt omöjligt)

Nu  ser jag gravid ut i stället. Det måste vara något med godiset som får mig att se just sådär gravid ut och grejen är att ju mer gravid jag ser ut jag ser ut desto mer godis äter jag (eftersom gravid-magen gör mig depressiv). Snart ser jag ut som jag är i sjätte månaden.

Nej nu ska jag äta... en frukt. Typ.

Jag vill dö. Egentligen inte bokstavligt talat. Bara tills femte maj nästa år när jag åker hem. Jag ringde nämligen byggjobbaren om att jag kunde gå på konserten och vet ni vad han svarade?

"So you wanna hang out then?"

Nej, jag vill inte "hang out". Jag vet vad "hangout" betyder. Som exempel "do you wanna hang out at my place and watch a movie" (vill du åka hem till mig, låtsas titta på film, hångla och ha sex?) eller "do you wanna hang out in my car, I know a good place" (vill du låta mig köra dig till ett berg långt upp ingenstans, hångla och ha sex?) eller den här "do you wanna grab a drink and hang out?" (vill du blir nersupen, hångla och ha sex?)

JAG VILL INTE HA SEX MED BYGGJOBBARN. Jag lever i celibat. Och även om jag inte levde i celibat, utan var singel och desperat skulle jag inte ens göra det... inte ens då!

Jag känner mig frustrerad just nu

Byggjobbaren har frågat om vi ska hitta på något igen. Fast denna gång är det en konsert, och vet ni?

Jag vill gå.

Det känns omoraliskt att gå MEN jag bor i en ministad i Connecticut och jag är ledig hela helgen. Om jag inte har något att göra kommer jag sitta och vara gravt deprimerad i två dagar eftersom jag är så himla uttråkad.

Och plus. Det skadar inte att vara social... speciellt inte mot någon som är över 21 och kan förse mig med tequila.

Woho!

Idag fick min värdpappa lära sig hur man öppnar en vinflaska. Japp, min värdpappa är 40 år och han kan inte öppna en vinflaska. Enligt honom är det "jättesvårt".

Han fick lära sig:

- Hur man öppnar metallagret utanpå korken
- Hur man får in den rätta skruven med skruvkorken
- Hur man drar ut korken, snabbt med ändå långsamt.

... och sist med inte minst vart skruvkorken ska ligga.

Jag har nog aldrig skrattat så mycket... inombords. Jag längtar tills min värdmamma lär honom hur man byter glödlampa. Han vet nämligen inte hur man gör det heller. Det ska bli intressant. Väldigt intressant.

Vi har en massa byggarbetare som springer runt här ibland. Och idag.. idag blev jag tillfrågad en fika av en av dom.

Jubla inte. I Sverige skulle jag hoppat och skuttat och varit superglad i en vecka. Men det här är USA och här existerar inte orden "hot builders" utan det är mer "not so hot builder who didn't get a better job than this". Det finns inga magrutor (om inte en enda stor räknas) och det finns inga snygga arbetskläder här heller (här har man vanliga kläder, vanliga!)

Så jag sa nej, eller inte nej, jag är för mesig för det. Mer en menade blick som sa "nej tack, aldrig i livet, fan heller, vad tror du?".  På ett snällt sätt.

Jag tror inte han frågar igen.

 

Jag tog bort det senaste inlägget eftersom jag inte är deppig längre. Anledningen till att jag var superdeppig är att jag insåg att jag trivs här och att jag absolut inte vill hem. Jag hade ju tänkt mig att inte klara av mer än två veckor och åka hem eller bara försöka stå ut i ett år. Jag trodde ju verkligen att jag skulle dö utan mina bästa kompisar och utan kille och mamma.

Så när jag insåg att jag klarade mig alldeles fint blev jag helt plötslig skiträdd. För jag insåg att allt kanske förändras när jag kommer hem. Och ännu värre... jag kanske förändras?

Men nu mår jag bra, crisis is over!