Världen från en liten tjejs perspektiv

Om ni undrar hur det känns att lämna kille och vänner hemma.

Jag citerar:

"Piss-jävligt-jobbigt-blä"

Jag måste vara väldigt självdestruktiv som gör det här... ännu mer självdestruktivt än att försöka få mig mina smalbyxor från 2003. Jag tror mina höfter vek sig fem centimeter den gången

(höftbenen ser fortfarande väldigt "inåtvändiga" ut).

Jag: Du har spelat cs i  20 minuter nu... det skulle ta 10.
T: Men komigen, måste bara avsluta matchen, måste.
Jag: Vet du hur jävla töntigt det är med cs? Skittöntigt.
T: Men, vadå? Jag umgås!


Psykolog, någon?

Imorgon är det sex veckor kvar.... jag inte inte hunnit gjort något som borde göras. Jag har tusen saker som måste köpas: lugnade piller, gummistövlar (jag vet inte varför...men det bara känns rätt), presenter för att muta barnen, artighetspresenter till värdföräldrarna och godis (amerikansk godis är jätteäckligt och jag behöver en årsförbrukning minst).

Och jag måste, måste fixa ett fotoalbum. Annars är jag en super-dålig-människa. Men sånt kräver kreativitet och jag är inte speciellt kreativ av mig. Jag skriver fult och jag kan rita streckgubbar på en höjd.

Ja ni ser allt kommer verkligen gå åt helvete... allt.

Jag bestämde mig för att fixa mina tånaglar idag. Jag försökte verkligen idag...men det ändå ut som jag drabbats av någon tå-sjukdom. Typ tå-cancer. Theo tycker också det ser helt misstänksamt. Men eftersom jag har klippt mina naglar nu så borde han vara nöjd!

Har ansträngt mig idag.

(Här skulle det finnas en bild på mina fötter. Men det är min blogg och jag vill inte förnedra mig själv och mina fötter på det sättet. Vi är inte värda det. )

Nu sitter jag här hos Lina. Jag ska vara fyllechaffis. Det är faktiskt så att när människor är riktigt,riktigt desperata så får jag agera chaffis. Annars är jag ett hot mot mänskligheten, eller något.

Jag menar vad är så farligt?

- Köra in i ett bord? (det var ju så fult ändå?)
- Vara nära på att köra på min pojkväns fötter två gånger ( vad behöver man fötter till...egentligen?)
- Faktumet att mitt körkort kostade 20000+ (jag borde kunna allt väldigt grundligt nu!)
- Att min brorsa skriker "jag vill inte dö, jag vill inte dö!" varje gång han sitter i en bil med mig. (men han är så himla känslig, herregud.)

Jag menar, come on people! Jag är bra på att köra bil..ibland.

Kund: Jag måste verkligen säga att jag besviken...varför säger ni inte att läsken är varm för? Man borde åtminstonde få veta att ni serverar varm läsk?

Ja för vi det är verkligen meningen att vi serverar varm läsk! The new deal så att säga. Ville du något mer? I så fall... du får gärna stå här om du vill och servera varm läsk, it,s so fun! Eller nej jag vet! SKJUT MIG.

Jag är smärttålig.

Jag har köpt en hårinpackning för 275 kronor. Kan den fixa världfred? Nej. Kan jag få fint hår? Ja.

Ni undrar säkert hur jag kunde vara så pass kapabel att jag...liksom jag, kunde köpa en hårinpackning för 275 kronor. Jag förstår det inte heller. Jag misstänker att jag genomgår en allvarlig livskris i mitt liv just nu. Jag trodde nog att den där inpackning kunde göra mig "superlycklig". Och enligt frisörskan hade faktiskt min inpackning vunnit flera utmärkelser och var "jättestor" i inpackningsvärlden.

Sa jag förresten att förpackningen glittrar lite i guld? Inte? Då måste det vara en sån där superkräm som gör mitt liv lyckligt och bra? Eller hur? Och jag glömde kanske berätta om den fina presentpåsen? Inte det heller?

Helt klart värt det.

Jag vet att man inte ska hata saker och ting. Men jag hatar verkligen min cykel. Jag HATAR den.

Igår när jag skulle cykla till jobbet (kl 6 på morgonen) hoppade kedjan ur. Jag trodde vi var kompisar jag och min cykel men antagligen inte. Från och med idag säger jag upp min bekantskap med min cykel. Den kan ligga och dö därborta, ligga och dö!

Okej, så hemsk ska jag inte vara. Men jag har faktiskt pms och nej jag råkar faktiskt inte veta hur man fixar en urhoppad kedja. It's not part of my duties. Så att säga. Not part of my duties.