Fyra veckor kvar:
Imorgon är det fyra veckor kvar. Jag kom ihåg när det var 6 månader kvar och jag tänkte "undra hur det känns när det är en månad kvar" (ja, jag tänker så..töntigt jag vet, men har jag någonsin sagt att jag är världens mest coolaste människa, nej just det.)
Ja nu är det en månad kvar. Och hur det känns?
Jag var verkligen inte beredd på att ha världens bästa pojkvän innan jag åkte. Jag var inte beredd att känna sån separationsångest från mina vänner, speciellt Malin. Jag var inte beredd på mycket alls faktiskt. Jag vet att det är helt rätt att åka till USA och jag vill verkligen åka och allt det där. Det ska bli skönt att äntligen får göra något eget.
Egentligen finns det tusen andra saker som säkert skulle passa mig mycket bättre (jag menar barn..BARN!). Men jag vill inte åka runt i thailand i tre månader och kolla på tempel och elefanter. Av någon anledning vill jag åka till USA, ta hand om barn, laga mat och vara chafför hela dagarna. Fastän min enda barneferens är från en praktik på marklyckans dagis 2005, fastän jag inte kan laga mat och fastän jag kör som om jag inte tagit en enda körlektion i hela mitt liv (har tagit 29 stycken) och är nära att köra på minst en bil per dag.
Kanske är det utmaningen eller något som gör att allt känns så rätt. Kanske är det för jag är en självdestruktiv människa som tycker om att plåga mig själv riktigt, riktigt mycket. Jag vet faktiskt inte. Men om fyra veckor är jag inte hemma längre. Intressant va?
Ja nu är det en månad kvar. Och hur det känns?
Jag var verkligen inte beredd på att ha världens bästa pojkvän innan jag åkte. Jag var inte beredd att känna sån separationsångest från mina vänner, speciellt Malin. Jag var inte beredd på mycket alls faktiskt. Jag vet att det är helt rätt att åka till USA och jag vill verkligen åka och allt det där. Det ska bli skönt att äntligen får göra något eget.
Egentligen finns det tusen andra saker som säkert skulle passa mig mycket bättre (jag menar barn..BARN!). Men jag vill inte åka runt i thailand i tre månader och kolla på tempel och elefanter. Av någon anledning vill jag åka till USA, ta hand om barn, laga mat och vara chafför hela dagarna. Fastän min enda barneferens är från en praktik på marklyckans dagis 2005, fastän jag inte kan laga mat och fastän jag kör som om jag inte tagit en enda körlektion i hela mitt liv (har tagit 29 stycken) och är nära att köra på minst en bil per dag.
Kanske är det utmaningen eller något som gör att allt känns så rätt. Kanske är det för jag är en självdestruktiv människa som tycker om att plåga mig själv riktigt, riktigt mycket. Jag vet faktiskt inte. Men om fyra veckor är jag inte hemma längre. Intressant va?
Kommentarer
Trackback
