Världen från en liten tjejs perspektiv

Idag vaknade min kille av att jag satte mig raklång i sängen och började hyperventilera.

NU har jag satt igång skrivandet igen!!!!!!!!!!!!!!

http://tinasofi.blogg.se/


Hoppas ni är med mig!


Kram

Eran Tina

När jag flög igår blev det "lite turbulens" i planet.

Men det är lugnt sa piloten, "det är helt normalt".

Okej.

"Hej allihopa, ugnen håller på att explodera, men det är lugnt, det här är helt normalt"

"Hej allihopa, jorden har invaderats av onda utomjordingar, men det är lugnt, det här är helt normalt"

"Hej allihopa, vi har en självmordbombare här på tåget, men det är lugnt, det här är helt normalt"

"Hej allihopa, jag råkade sprida giftig gas i hela huset, men det är lugnt, det här är helt normalt"




... jag vet inte. Ser ni vad jag ser?

Jag sitter här och väntar på att Alex ska sluta på sitt jobb.

...Eller han har säkert slutat redan men jag misstänker att killen ligger i fosterställning och gråter.

Såhär låter det:

"Tina, snyft, lämna mig inte, snyft, vill inte vara utan dig, snyft." Följt av att han skriker av hjärtesorg.







(Eller så kan det var tvärtom.)

(Men jag tycker inte sånt ska vara så himlans viktigt.)

Jag har haft någora fina dagar i Gotland!

En sak har dock varit jobbigt.

Man kan inte vara ful här.

Nej. För VARENDA JÄVEL ska ju vara så förbaskat snygg.

Det är det jag gillade med att vara i USA. Jag kunde gå runt i gammalt smink, mysbyxor och foppa-tofflor och ändå vara medel-snygg (ibland till och med över-medel)


Hehe. Tror det ska bli min framtidsplan:

"Flytta till ett land där medelvikten är 100 kg. Då blir du automatiskt smal - och lycklig!"

Dagens skinny-tip.

En sak jag saknar med att resa just nu är att bara vara Tina från Sverige.

En tjej från Sverige. Inget annat.

Här är jag:

Någons ex-flickvän
Någons gamla ragg
Någons syrra
Någons dotter
Någons bästa vän
Någons barndomsvän
Någons klasskompis


På ett sätt var jag så himlans fri i USA. Jag kunde var exakt vem jag ville och jag kunde göra helt galna saker utan att någon brydde sig. Ingen kände mig ordentligt ändå.

Jag var jätteglad att få åka hem och visa upp att jag vågade mycket mer, sa ifrån mycket mer och hade skinn på näsan. Men jag märkte ganska snabbt att det inte alls är lätt. Någonstans.

Nej det är faktiskt supersvårt. Speciellt när man är "någons" hela tiden.

Jag åt just en hel ostkaka och ett paket keso till frukost.






Analys på det här??!!

Okej. Jag sitter här på skavsta flygplats (japp jag ska flyga... igen!) och jag sitter framför TVÅ AMERIKANSKA KILLAR.

Amerikanska!!!!!!

Är så himla överlycklig. Inte för jag sitter och tjuvlyssnar eller nåt. Absolut inte. Men ändå.

Åh, det är såna här tillfällen jag bara vill gå fram självsäkert, med vinden i håret och fråga... saker:

Vart bor ni?

Hur gamla är ni?

Vad gör ni i sverige?

Är svenska tjejer snyggare än amerikanska?

Har ni flickvän?

Namngav du din snuttefilt när du var liten?


Ni fattar. Basic questions.

NEEEEJ, nu gick dom. Fan nu kan jag inte tjuvlyssna längre!!!! Allt jag hör är svenska röster just nu. "Går bilen bra hemma eller?!", "Finns det svenskt kaffe på hotellet ni ska på?", "Har du läst Liza Marklunds nya bok?"

Jag saknar amerikanskan. Jag saknar att jag kan hitta ett Starbucks i varje gathörn. Jag saknar att gå ut i New york och inte betala ett dugg i inträde, ALKOHOL INRÄKNAT.

Nej förlåt. Jag ska inte vara negativ. Läste en artikel i Aftonbladet att man ska tänka positivt. För om man tänker positivt blir man glad automatiskt. Bara sådär.

Okej jag ljög. Jag läste det i Blondinbellas blogg.

Nöjda?

Idag har jag och Malin invigt det nya Marieberg köpcentrum.

Som vanligt hittade jag knappt någonting... jag trodde verkligen jag hade förändrats!

Av att vara i New York alltså.

Så fort jag kom hem skulle jag bli världens fashonista och kunna matcha allt. Men typ allt. Jag såg mig själv ta ner av tröja, efter tröja, klänning, efter klänning i butikerna. Sen skulle jag gå in i provrummet matcha allt superfint och alla skulle undra "ååh vilken fin stil du har!" Och jag skulle svara lite nonchalant. "Ja hehe, man har väl bott i New York ett år".

... Men nej. Åh vänta, jag hör någonting. Malin är här. En röst.

- Du Tina
- Ja...
- Du ser lite medeltidsaktig i den där toppen?
- MEDELTIDSAKTIG?
- Ja.. med det bruna bältet och så. Men när jag tänker efter ser du mer ut som en riddare, en riddare vare ja!

För det första så ser jag inte ut som en riddare och för det andra hade jag inte på mig skor. Jag var i strumplästen. Alla vet att outfits kan se ut hur som helst utan skor.

Eller hur???!!!!!!!

Och det kanske är superinne... om typ en månad... att se ut som en medeltidsmänniska, KANSKE eller hur?! Alla kommer gå runt i potatissäckar och trässkor och grisar kommer bli "den nya accessoaren". Hur jag vet det?

Jag bara vet det. Vi kan kalla det "telepatiska krafter"

I alla fall. Ni kommer tacka mig sen.

Min bror moppar just nu golvet. Ni hörde rätt. Mamma tänker minsann inte ge oss nån mat ikväll om min lilla lillebror moppar golvet.



Jag tror det är en del av Mammas nya regim. Att använda oss av våra överlevnadsinstikter. För att få sin vilja igenom.


åååh neej. Vet ni precis vad som hände??!!

Min brorsa försökte precis gå på toa, MEN HAN FICK INTE...han måste moppa klart först.


Vi är ju helt fångna! Får inte göra någonting! Ring BRIS!

Någon?

Det bästa med att bo granne med ett dagis är allt ljud:

Barn 1: aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah

Barn 2: aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah

Barn 3: AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH


Ibland undrar jag om barnen har en gemensam allians. När det ena barnen håller tyst, börjar det andra skrika.

Dom går liksom skift.

Det är det som skiljer en amerikansk unge mot en svensk unge. En amerikansk unge skriker för att dom inte kan något annat MEN en svensk unge är en organiserad och tänkande varelse.

DOM VET VAD DOM GÖR.

...som jag brukar säga.

Jag tror det är något fel med min Mamma.


Helt plötsligt början hon använda sig av ord.

Ord jag aldrig hört förut.

Som DISKA, och TVÄTTA och STÄDA UNDAN efter sig.

... vet inte vad jag ska göra. Något måste ju liksom vara fel? Eller?

ELLER???!!!!



Om någon har tips vad man ska göra i en sån här... situation. Kontakta mig.

"Its kind of an emergency". Som jag skulle vilja kalla det.

Jag är hemma.

Alltså inte Manhattan, inte New york, inte Larchmont, inte Westchester.

Utan hemma, hemma.

Nu i efterhand så förstår jag inte hur jag kunde ha ångest att åka hem. När jag landade i sverige kändes allt plötsligt så jävla rätt. Det är ju här jag hör hemma liksom.

I Örebro.

Med 130 000 invånare. Där drottninggatan tar typ 10 minuter att ta sig igenom. Underbart.



ÅH JAG ÄR HEMMA!!

ååh hjälp.

Jag har lagt märke till att jag börjar varende inlägg med "ååh hjälp"

Men jag åker ju hem snart. IMORGON.

Det är såna här lägen som jag är glad att jag köpte en jättebra mascara igår. Som inte kladdar alls... den är verkligen megabra. Och i Sverige skulle den säkert kostat dubblat!

Nej... det här gör mig deppig.

Aldrig. Mer. Billigt. Smink.

Aldrig. Mer. Sephora.

ALDRIG MER SEPHORA??!!!

MEN DET ÄR JU FÖR I HELVETE MITT HEM.... min fristad. Jag känner mig alltid så himla lugn på Sephora. Bland allt smink. Där allt är möjligt.

Till exempel den där mascaran åt höger kan göra världens underverk. Som min mascara. Och därborta finns det hundratals ögonskuggor. Som glittrar. I olika färger. Och där, där finns en hel avdelning med mineralsmink, och en sminkös som hjälper dig att applicera alltihopa. OCH DU BEHÖVER INTE ENS KÖPA NÅT!!!

... du kan liksom bara dra dit. Gratis.




Är det nu jag måste omprioritera mitt liv?

Jag har inte ångest, Jag har inte ångest, Jag har inte ångest.

För det har jag ju inte. Jag har inte ångest.

... i alla fall inte direkt över att åka hem... mer indirekta...saker.... som:

- Jag har gått upp tre kilo:

"Är det en michelin gubbe jag ser därborta?!"
"Haha, nej, ser du inte? Det är bara Tina som solar i bikini. Hon har varit i USA ett år"

- Jag är den ENDA som bor hemma och INTE bor i egen lägenhet:

Men det är ju lugnt. Jag är ju bara 21 år. Och bor hemma. Och maten är ju gratis.

- Jag pratar som Viktoria Silverstedt:

"Heeey Guys, asså, såå himla funny att träffa er. Youuu guuuys, So vad händer tonight? Guys?

- Mina vänner har helt har glömt bort mig:

Okej, lite överdrivet, alla ÄLSKAR JU MIG. Lina har exempelvis haft en pappdocka i naturlig skala som hon har ställt i vardagsrummet. När hon känner sig ensam. Eller hur Lina? Det har du va? ELLER HUR??!!

Halåååå hjääälp.


Jag fick just reda på att sångaren i mitt favvoband (matchbox 20) bor i WESTCHESTER.

... JAG BOR DÄR OCKSÅ!!!!!!!!

..tänk...tänk... om jag sett honom ute i affären... utan att veta att det var just han? Tänk om vi har gått förbi varandra, tänk om det var han som tutade på mig som en galning för jag inte körde fast det var grönt ljus??

TÄNK OM.

Jag tror jag ska tänka mer på sånt när jag är ute och kör med bilen. Vem var det jag nästan krockade med därborta? Vem gav mig fingret vid den där korsningen?

Man vet ju aldrig. Menar jag.

Åh jag kan verkligen tänka mig hur underbart det vore att träffa varandra. För vi vet ju mycket väl att varenda låt handlar om mig. Och mitt liv. Utan att vi träffats. Men ändå.

Så himla självklart.

Och då bara står jag där. Helt plötsligt. Och han säger "men oj, det är ju du!" och då säger jag "precis, det är ju jag" och vi ler mot varandra och allt är helt perfekt. Han berättar vilken inspirationskälla jag varit för honom och jag berättar att den första låten i det senaste albumet sååå handlar om min första kille.

Sen skrattar vi lite lättsamt och han säger "ja, hehe jag kände på mig att han var ett jävla svin" och jag nickar och ler och inser att äntligen, äntligen finns det någon som verkligen.. liksom... förstår mig.




Eller så låtsas han om som ingenting. Men vi satsar på det här.

Ah just ja. Jag glömde.

Jag har en till sak att lägga till på min aupair-års-resume

Antal gånger jag har:

Repat bilen: 3... eller fyra. Men en gång körde en tant in i mig. Så det räknas inte. Även om jag tvärbromsade.. på en femtioväg.

Tagit eld på diverse saker: 2 (jag håller mig nu borta från tändare... etc.)

Dränkt min(a) ipod i cola light: 2

Antal gånger jag låst in hunden i bilen: 1... men hon gillade det och hon uppskattade verkligen det riktiga livet efteråt!!! Vi skulle kunna säga att det var bra och lärorik upplevelse. Typ.

Antal gånger jag varit på strippklubb i Vegas: 1 (eller, jag skoja bara, hahahaha... mamma.)

Antal gånger jag har cyklat: 2

Antal gånger jag har åkt bil: 235432. Drygt.

Antal gånger jag har börjat en konversation med: "Hi my name is Tina, I am an aupair and I come from Sweden": Över två mindre än 435




Vi skulle kunna konstatera att jag har haft ett lyckat år.

(ingen har ju dött i alla fall)

Sista veckan i usa. Och vad gör jag. Repar en bil, IGEN.

Men jag menar... det var ju inte helt mitt fel. Det hela började jätteoskyldigt.

Jag bestämde mig för att fickparkera. Och jag gjorde precis enligt reglerna... eller vad jag kom ihåg... för två år sedan. Och allt gick superbra.

Tills jag träffade ena baksidan med en husvägg. Jag menar. VEM FAN bygger en husvägg PRECIS vid en parkering?! Helt onödigt.

Speciellt för oss människor som är blinda (emellanåt) tog 29 (dubbel) lektioner för att få sitt körkort.

Jag menar... när ska världen anpassa sig efter oss liksom??!!