Världen från en liten tjejs perspektiv

Det ligger saker över hela mitt golv just nu. Jag fick något slags behov av att rensa upp hela mitt rum, slänga, papper, rensa bort kläder och packa. PACKA??!!

... det här får mig att tänka på när jag åkte hit.

Oj, vad jag grät. Och förbannade mig själv.

Helt plötsligt, precis innan jag åkta, hade jag det så himla bra. Världens bästa pojkvän (och vi skulle gifta oss en vacker dag, OCH få barn, det visste jag!) och kompisar.

Jag undrade hela tiden varför jag åkte, hur dum jag var. Kunde jag inte bara stanna kvar, för alltid?

Men jag åkte ändå. Mitt år blev inte alls som jag tänkt mig. Jag och min pojkvän gjorde slut. Jag hamnade i rematch. Jag har gråtit, skrattat och gråtit lite till.

Men jag är GLAD att jag åkta. För jag skulle inte vara den jag är idag om jag inte gjorde det. Det känns som jag har blivit flera år äldre och smartare och modigare. Bättre helt enkelt.

Och jag trodde inte att jag skulle känns det här. Men det känns tungt att åka härifrån.

Och jag börjar inse att det kommer göra tusen gånger ondare att lämna New York än det gjorde för ett år sen. Hur jag än vänder och vrider på det är det här mitt hem just nu. Jag kommer knappt ihåg något annat.

Det är ju ett helt liv jag lämnar.