Nej, jag har inte tagit lugnande piller.

Nu har jag fått mitt amerikanska visum, på bara en timme också drygt (vilket är typ 5 minuter med amerikanske ambassadens mått mätt) ! Jag är så glad just nu, att få åka. Att veta vad man vill göra härnäst. Även om jag får panik ibland att lämna alla så vet jag att jag vill inte vara kvar här och jag vet att jag inte vill göra någonting annat just nu.

Innan jag hade bestämt mig fullt ut att göra detta mådde jag rent ut sagt skit. Jag hade inga mål alls och ingen jävla aning alls vad jag ville göra med mitt liv. Det var jättedeprimerande att känna sig instängd. Att inte veta någonting. Att inte vilja vara hemma, att inte åka härifrån. Att inte göra någonting.

Jag kommer sakna vissa kompisar så sjukt mycket. Jag kommer sakna min familj och jag kommer sakna Sverige. Jag vet att det kommer bli tufft vissa dagar, jag vet att jag säkert kommer grina floder. Speciellt när jag åker. Det kommer säkert finnas stunder där jag skriver inlägg hur jobbigt det här. Men också kanske att jag trivs jättebra, att jag åkte var det bästa valet i mitt liv? Vem vet? Och om det nu skulle gå så dåligt, om barnen kastar saker på mig och föräldrarna är hemska? Då kan jag lika gärna dra hem, lova mig själv att aldrig, aldrig, någonsin får för mig att ta hand om barn igen och göra något annat.

Det är faktiskt så enkelt ibland.






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0