Världen från en liten tjejs perspektiv

Jag vill dö. Egentligen inte bokstavligt talat. Bara tills femte maj nästa år när jag åker hem. Jag ringde nämligen byggjobbaren om att jag kunde gå på konserten och vet ni vad han svarade?

"So you wanna hang out then?"

Nej, jag vill inte "hang out". Jag vet vad "hangout" betyder. Som exempel "do you wanna hang out at my place and watch a movie" (vill du åka hem till mig, låtsas titta på film, hångla och ha sex?) eller "do you wanna hang out in my car, I know a good place" (vill du låta mig köra dig till ett berg långt upp ingenstans, hångla och ha sex?) eller den här "do you wanna grab a drink and hang out?" (vill du blir nersupen, hångla och ha sex?)

JAG VILL INTE HA SEX MED BYGGJOBBARN. Jag lever i celibat. Och även om jag inte levde i celibat, utan var singel och desperat skulle jag inte ens göra det... inte ens då!

Jag känner mig frustrerad just nu

Byggjobbaren har frågat om vi ska hitta på något igen. Fast denna gång är det en konsert, och vet ni?

Jag vill gå.

Det känns omoraliskt att gå MEN jag bor i en ministad i Connecticut och jag är ledig hela helgen. Om jag inte har något att göra kommer jag sitta och vara gravt deprimerad i två dagar eftersom jag är så himla uttråkad.

Och plus. Det skadar inte att vara social... speciellt inte mot någon som är över 21 och kan förse mig med tequila.

Woho!

Idag fick min värdpappa lära sig hur man öppnar en vinflaska. Japp, min värdpappa är 40 år och han kan inte öppna en vinflaska. Enligt honom är det "jättesvårt".

Han fick lära sig:

- Hur man öppnar metallagret utanpå korken
- Hur man får in den rätta skruven med skruvkorken
- Hur man drar ut korken, snabbt med ändå långsamt.

... och sist med inte minst vart skruvkorken ska ligga.

Jag har nog aldrig skrattat så mycket... inombords. Jag längtar tills min värdmamma lär honom hur man byter glödlampa. Han vet nämligen inte hur man gör det heller. Det ska bli intressant. Väldigt intressant.

Vi har en massa byggarbetare som springer runt här ibland. Och idag.. idag blev jag tillfrågad en fika av en av dom.

Jubla inte. I Sverige skulle jag hoppat och skuttat och varit superglad i en vecka. Men det här är USA och här existerar inte orden "hot builders" utan det är mer "not so hot builder who didn't get a better job than this". Det finns inga magrutor (om inte en enda stor räknas) och det finns inga snygga arbetskläder här heller (här har man vanliga kläder, vanliga!)

Så jag sa nej, eller inte nej, jag är för mesig för det. Mer en menade blick som sa "nej tack, aldrig i livet, fan heller, vad tror du?".  På ett snällt sätt.

Jag tror inte han frågar igen.

 

Jag tog bort det senaste inlägget eftersom jag inte är deppig längre. Anledningen till att jag var superdeppig är att jag insåg att jag trivs här och att jag absolut inte vill hem. Jag hade ju tänkt mig att inte klara av mer än två veckor och åka hem eller bara försöka stå ut i ett år. Jag trodde ju verkligen att jag skulle dö utan mina bästa kompisar och utan kille och mamma.

Så när jag insåg att jag klarade mig alldeles fint blev jag helt plötslig skiträdd. För jag insåg att allt kanske förändras när jag kommer hem. Och ännu värre... jag kanske förändras?

Men nu mår jag bra, crisis is over!

Nu vill jag härifrån. Inte för att jag slavar för mycket eller att barnen slår mig. Dom sjunger "Spongebob squarepants" på nedervåningen. Det började med att min värdpappa nynnade på "Spongebob squarepants" när 10-åringen spelade chello och nu har det bara eskalerat. Den minsta spelar piano ("spelar") och min värdpappa börjar skrika allt högre "Spongebob squarepants". Jag borde få extra betalt för det här. Nu sjunger min värdmamma med också.

Hjälp. Mig.

På lördag ska jag cykla. Med en amerikan.

Den minstas, bästa kompis, kusin har frågat mig om jag vill ut och cykla i helgen. Jag hoppas inte han har "mat, bio och vin efteråt" i huvudet. Jag gillar mat, vin och bio men jag fortfarande är tillsammans med Theo (vilket i och för sig inte spelar någon roll eftersom jag skulle leva i celibat annars).
Men jag kan inte precis säga:

"I'm sorry I really can't bike with you cause I have a boyfriend and that means that I can only bike with him and noone else! Sorry!"

Så nu ska jag alltså cykla. Och vet ni vad? Man måsta ha hjälm här, hjälm! Jag har hjälmfobi. Mest för att frisyren blir förstörd och sen är hjälmar oftast fula (speciellt rosa frigolithjälmar). Jag har ett minilitet huvud också. Jag måste därför ha barnhjälm. Ännu värre.

Jag vill inte cykla mer.

Veckans kommentar:

"I'm really impressed Tina, your driving is SO good"

Jag blir rörd. Fast hon såg nog inte när jag nästan backa på en bil vid mcdonalds, och korsningen vid walmart och sen garaget.. och..

Skitsamma.

Okej, nu mår jag bättre. Så nu är krisen över (pyttelite).

Ville bara att ni skulle veta.

Just nu är jag lite less. Jag är sjuk och jag orkar inte göra något. När den minsta tjafsar orkar jag INTE. jag vill gråta och jag vill kasta saker runt om kring mig. Men eftersom en aupair måste vara en civiliserad människa kan jag nog inte det.

Jag vill hem, till min säng, till min pojkvän, till mina bästa vänner. Jag vill kunna äta tortellini och lövbiff med creme fraiche sås. Jag vill kunna cykla vart jag vill, jag vill kunna köra bil utan att få dödsångest. Jag vill supa mig jättefull utan att känna mig kriminell. JAG VILL HEM!!!

Men jag kan inte åka hem. Jag får INTE åka hem. Jag måste stanna här, oavsett om den minsta är jobbig och om jag inte råkar gilla maten.  Den minsta kanske börja gilla mig tillslut och jag kanske, kanske (troligtvis inte) kommer tycka om judisk mat tillslut.

ps. Mamma jag vet att du är över 45 och jag vet att kvinnor över 45 tar saker väldigt seriöst. Men jag är inte självmordbenägen och jag tänker inte blanda alvedon med vin idag. Jag lovar! ds.

Jag har på mig något som jag lovade mig själv att aldrig, aldrig, aldrig någonsin skulle sätta min fötter i.

Foppa-tofflor. Jag har hånat dom och velat bränna ner varenda par som finns i hela världen (eftersom dom är så fula) men min värdmamma tvingade på mig ett par eftersom dom är så "funktionella". Och jag kan inte precis säga nej. Hela familjen har varsitt par och dom älskaaar sina foppa-tofflor (dom har till och med dekorerat skorna med klistermärken).

Så nu sitter jag här med foppa-tofflor, fett hår, snorig näsa OCH ser gravid ut.

I look so good!

Om ni tänkte sluta tycka synd om mig så har ni fel. Jag är fortfarande sjuk.

Idag är det supervarmt, vanligtvis brukar jag avguda värme, även om det är 50 grader varmt. Men idag har jag liksom slem i hela halsen och ont i huvudet. Men jag har försökt att hålla mig inne hela dagen och gjort "hushållssysslor" (eftersom jag är världens bästa aupair)

Godis har jag också ätit idag. Jag som lovade mig själv att absolut, inte äta godis idag (jag försöker motbevisa faktumet att man blir fet här) men det gick inte så bra. Det började med att jag var sjuk och att jag tyckte extremt synd om mig själv. Och jag skulle faktiskt bara ta två godisar. Bara två. Två är ju ingenting. Men jag kan inte bara ta två godisar. Det är genetiskt omöjligt. Jag tar två, sen tre, sen fyra och fyra till, och fem till och helt plötsligt ser jag gravid ut. GRAVID!

Jag mår illa.

Jag har inte skrivit på två dagar. Det har sin förklaring.

Jag är sjuk. Om jag vore hemma så skulle jag ha tjata på Theo i evigheter om hur sjuk jag är och hur synd det är om mig. Kanske till och med föreslå till mamma om hon inte skulle kunna agera min slav för en dag. Ge mig mat, byta kanal på tvn när det behövs och köpa godis.

Men nu är jag liksom inte hemma så jag har några förslag:

1. Tyck synd om mig
2. Skicka ett paket på posten fyllt med lösgodis och tusentals krya-på-dig-kort (jag gillar ferraribilar)
3. Skicka pengar till Tina-är-sjuk-fonden (allt som behövs är några slantar till receptfria och starka mediciner)

Tack på förhand!

/Tinis

Jag och 6-åringen har nått en helt ny nivå i vår vänskap:

D: Do you know why your so bad att playing "running up the stairs"
J: No?
D: Cause' your too fat!
J: ...

Har jag sagt att jag älskar barn? Inte?

Min mamma funderar på att starta en blogg. Hon beskriver den som "en blogg om livet efter 45 med humoristiska inslag"

Snälla, snälla, vad ni än gör, läs den inte.

För det första kan man inte ha "humoristiska inslag" i en blogg för 45 plussare (det "humoristiska" försvann vid 25) och eftersom mamma till större delen av sin lediga tid pratar med våra katter ("dom förstår mig visste") och ser på brittiska deckarserier förstår jag inte vad som är så spännande.

Det känns bara så fel.

- Are you gonna be here forever?
- No, or maybe.
- Are you going to be here  for like a whole year?
- Yes, Im going to be here a whoole year...
- Couldn't you just be here for like 50 days instead....?
- 50 days?
- Yes, 50 days!
- Ehm...

Som jag alltid har sagt, barn avguuudar mig. Jämt.

Fem kommentarer du får när du förklarar för amerikaner att du är svensk:

1. Oh, I love that country, it's next to irland right?
2. Oh... just one question, do you like have microvaves and stuff there?
3. Oh my god, OH MY GOD! Did you here that, she's from sweden!
4. Oh, I looove Switzerland, especially your cheese and chocolate, its so good!
5. Sweden... what?

Amerikaner är så smarta ibland.

Gick in på facebook idag. Och helt plötsligt blev allt superjobbigt igen. Jag hade fått några grattis kommentarer och frågor om hur jag har det här. Och då slår det mig. Jag är inte hemma längre. Hemma är över tusen mil bort. Jag bor nu i en liten, liten, liten stad mitt i connecticut. Jag skulle nog inte ens kalla det en stad. Mer en liten by. Det finns ett gym, ett postkontor, två skolor och ett mcdonald's här... ah just ja ett walmart också (gör det hela så mycket coolare).

Men jag har hört att ko-vältningssäsongen börjar snart. Jättespännande, tänk om jag vore i NY eller något annat storstadsställe då skulle jag inte få ha en sån händelserik sommar. Woho!

Jag överlevde. Fick några små gråtattacker då och då. Men som sagt jag överlevde.

Den minsta har tillhört kategorin "Jobbiga barn" idag. Han tycker inte om mig (vilket i och för sig inte spelar någon större roll eftersom det är ömsesidigt just nu). Han har påpekat hela dagen hur han inte tycker om mig, och att han bara vill leka med sin gamla aupair. Jag höll mest tyst, vad ska jag säga? "Yeah, I don't like you too and I don't really want to play with you either, but you know what? I get paid for this! Sucker!

Nej just det. 

Idag har jag ingen lust att jobba. Jag vill bara ligga ner i sängen och äta godis. Gråta och äta mer godis. Jag har bara lust att åka hem nu. Eller inte hem, jag vill bara inte vara här just nu.

Jag har det egentligen sjukt bra här. Vissa kan vara här i fyra månader utan att ha hittat kompisar och har knäppa familjer. Jag har varit här i två veckor och har redan kompisar och en bra familj. Jag har en stort rum och egen bil. Och jag har nära till allt. Men det spelar inte så stor roll just nu... inte när man har hemlängtan. För hur du än ser på din situation så är inte saker detsamma som hemma. Du bor inte hos din riktiga familj (doh), du umgås inte med dina riktiga kompisar och din pojkvän bor faktiskt 2000 mil bort. Maten är äcklig och det finns inte lösgodis här (verkligen deprimerande).

Jag visste att jag skulle känna såhär tusen gånger och jag vet att det inte är superlätt att vara aupair. Men jag önskar bara att det inte vore så svårt. Och jag önskar att jag inte hade sån hemlängtan idag. Jag menar herregud jag känner mig som världens tönt med godis i ena handen och en näsduk i andra.

Jag ser ju nästan, nästan patetiskt ut idag.