Världen från en liten tjejs perspektiv

Nej, jag har inte köpt ett nytt tvspel. Det handlar faktiskt om en riktig människa denna gång. Hon heter Ida och ska bo bara en timme bort från mig. En timme är ingenting i USA har jag hört så vi kan nog leka varje dag!

Hon verkar i alla fall trevlig och snäll. Kanske vet hon t.o.m mer om trähusbyggande än jag. We'll see!

ps. Fick ett mail för några dagar sedan av min värdmamma, hon avslutande mailet med en smiley, en smiley! Jag ser det som ett tecken på att jag får mat i alla fall. ds.

Snart är det bara tre månader kvar tills jag åker till USA.

Just nu är jag livrädd. Allt kommer ju gå fel. För det vet jag. Familjen är säkert hemsk, barnen kommer hata mig. Jag kommer inte få några kompisar. Jag kommer bara ruttna i nån jävla skog, och bli skitfet förstås (jag kan inte lämna USA utan att bli äckligt lönnfet).

Okej, positivt. Det finns ju faktiskt gym därborta. Och det kan finnas en mini mini mini mini chans att jag kommer använda det. Familjen kanske också är så pass hemsk att jag inte får någon mat utan får äta kanske några gram rester varje kväll. Så även om jag ruttnar nånstans i skogen så kanske jag bara gått upp 10 kilo, istället för 20.

Plus också... det kanske finns andra aupairer som ruttnar i skogen? Vi kanske kan starta värsta klubben. Bygga ett trähus i skogen och så. Blir nog skitbra!

ps. Någon som vet hur man bygger trähus? Är det bara att klättra upp för trädet och börja snickra, eller hur går det till? Tacksam för svar .ds.

Två personer som jag kommer sakna så jag dööör därborta i amerikat är mina älskade vänner Malin och Cicci. Dom har känt mig längre än någon annan människa.  Såna där människor som ser bara på ett ögonblick hur man mår, om något har hänt, om jag är glad eller ledsen. Den känslan av trygghet är så sjukt bra att ha och jag kommer sakna den så mycket därborta. Vem ska jag ringa 50 grr om dan? Vem ska jag tigga frukt av? Vem ska jag prata värmländska med on daily bases. Vem?

Om ni läser det här någon gång, lovar jag att jag inte lämnar er alls. Det kanske ser ut så men jag gör det inte för ni finns alltid där ändå (och det finns skype därborta vilket betyder att ni blir telefonterroriserade ändå).

Jag har ett lite problem. Jag är tvungen att åka till Stockholm för att skaffa mitt visum. Jag vill inte åka själv till stockholm själv, ta tunnelbanan själv, gå runt i staden själv. Jag är en förvirrad människa vars virrighet kommer till ett allvarligt tillstånd vid såna här situationer. Och just därför sitter jag här och bävar mig för att boka ett möte dit. Ni undrar säkert nu hur jag ska klara mig i amerikat, och det vet jag inte riktigt! När jag sitter på arlandas flygplats (ensammar än någonsin) kommer jag drabbas av panik, jag kommer irra runt som en förvirrad galning. Jagkommer tröstshoppa parfymer och smink i mängder, även om parfyrmerna luktar jätteäckligt och tantigt kommer jag köpa dem bara för att. Och jag hatar tantiga parfymer!

Japp, det återstår att se... det återstår och se.

Den 5 maj bär det av. Då ska jag (försöka) stå på egna ben och åka till USA som aupair i ett år. Några vänner (nämner inga namn) har gett mig ett par veckor. Jag är positiv, så jag satsar på... mja två månader kanske.

Jag ska ta hand om två pojkar, 5 och 9 år. Detta innebär att jag måste spela fotboll  typ varenda dag MEN det föreligger dock ingen risk att jag ska tappa ungarna i golvet. Vilket är positivt, mycket positivt. Jag ska bo någonstans utanför staden Hartford i ett litet samhälle som heter Simsbury. Där finns starbucks, bio, gym och ett apotek. Säkert något mer, men jag förstår mig icke på de där amerikanske hemsidorna. Dom är värdelösa i princip.

Jag hoppas, hoppas, hoppas att familjen är schysst och inte utsätter mig för 12 timmars slavarbete per dygn och att barnen inte slår mig. Men eftersom varje aupair familjen haft har stannat där i två år och åkt hem på grund av utgånget visum tror jag att det inte är fallet, såvida inte de tidigare aupairerna njuter av slaviga arbetsdagar per dag och smärta... men jag antar inte det.

Ja det var väl ungefär det jag ville säga. Denna blogg kommer i huvudsak handla om min resa till USA men det kan förekomma vissa inlägg när jag är drabbad av pms osv...so look out!

Snart bara 4 månader kvar!