26 januari.
Orkar inte vara social ikväll. Om jag ringer någon kommer jag bara börja böla. Jag kommer hulka och hulka och hulka och hulka. Sen kommer jag tro att jag har fått astma eller något eftersom jag knappt kan andas på grund av alla hulkningar och jag kommer begära att personen i fråga jag pratar med (Malin) måste ringa 112 för jag är helt säker på att jag kommer dö inom loppet av 15 minuter. Malin kommer undra vafan jag håller på med och jag kommer trots min andnöd försöka förklara läget... att jag inte vill åka, att jag vill vara kvar i Sverige i minst ett halvår till, att jag inte har passat barn på 4 år, att jag är helt fel för jobbet, att hela grejen är helt fel.
Sedan kommer jag fortsätta hulka medans jag andas astma-liknande andetag och skriker ut min dödsångest (eftersom det har gått cirka 5 minuter sedan mitt astmaanfall har jag typ bara 10 minuter kvar att leva). Sedan kommer jag tvinga Malin att skriva ner mitt testamente, det är liksom brådis. När testamentet är klart kommer jag dock underfund med att allt jag äger i grund och botten tillhör mina föräldrar (förutom några klädesplagg och mitt smink) och att testamentet därför är helt onödigt och just då...då lägger nog Malin på.
