Tina dyker

Jag och Theo fick för sig att dyka. Ingen fegdykning här inte, nejnej. Ni vet sånt med riktig utrustning, syrgastuber och dyka ner lååångt under ytan.

Vi gjorde det i alla fall. Problemet var dock att (kom vi på i efterhand) att Theo och jag blir sjösjuka. Och när Theo blir sjösjuk så spyr han (6 gånger totalt på två timmar). Det fanns också ett till problem som jag insåg senare. Jag är ju rädd för fiskar. Av någon anledning hade jag visst "glömt" bort det helt och hållet när vi beställde dykningen.
 
Hur gick det då?

Det gick rätt bra. Theo dök faktiskt. Jag dök också fast jag hade panik för alla små fiskar därnere. Sen kanske vi ska nämna ångest för att drunkna, klaustrofobi... men det är inte så viktigt. Jag behöll mitt lugn i 17 minuter ungefär tills mina glasögon fylldes med vatten, då fick jag panik och ryckte ur syrgasslangen. Jag upprepar. Jag är 7 meter under ytan och jag rycker ut syrgasslagen. Smart Tina, väldigt smart. Nu kanske vi ska ringa mensa när vi väl är på gång! "Hej allihopa det är en tjej här nere som rycker ut syrgasslagen 7 meter under ytan, BRING HER UP, WE NEED HER!"

Sen minns jag allting rätt suddigt, jag kom upp över ytan, dykningsinstruktören ser på mig som jag vore dum i huvudet och tar mig till båten. Theo kommer lite senare (han klarade faktiskt 20 minuter utan att spy), spyr och båda lägger sig raklånga på övre däcket. Vi mår mindre illa då. Väntar på att allting bara ska ta slut. Tar aldrig slut. När det tar slut lovar vi oss själva att aldrig, aldrig, under några som helst omständigheter dyka igen.

Någonsin.

image21

Vi fick iallafall se delfiner

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0