"Eh, I kind of burn down my bed."
Jag har bestämt mig. Jag ska försöka hitta en ny familj. Jag vill inte ge upp nu efter fyra månader. Det ska bli suuuuperroligt att intervjuas av nya familjer. Speciellt när dom frågar varför jag blev sparkad.
Låter "I kind of burn down my bed" bra?
Jättemånga familjer kommer vilja ha mig. Jag bara vet det,
Någon som har absolut hemma?
Har pratat med min Area director nu om hu jag ska göra. Jag har tre dagar på mig, rematch eller inte rematch. Ska jag försöka hitta en ny familj som tycker sängbränder är vardagsmat och riktigt kul eller ska jag resa i fyra veckor och sedan komma hem?
En stor del av mig vill hem. Inte för att jag har hemlängtan utan för att jag inte orkar hitta en ny familj. Okej att jag kanske inte hade det superbra jämt men jag har världens bästa värdbarn. Dom är som mina småbröder, dom är bäst. Och nu kanske jag aldrig mer få se dom igen? Det känns hemskt.
En annan del vill verkligen försöka klara det här. Det kommer vara tufft, jag kommer kanske gråta varje dag och ha ångest varje dag. Men det är bara två veckor och om jag inte hittat än familj då, fine, då har jag gjort allt. Nu när jag tänker efter kanske det är det självklara valet. Men det är det inte. Jag känner mig helt tom. Någon som har absolut hemma?
Ps. Jag betalar extra om ni levererar vid dörren .Ds.
Ibland är det positivt att nästan bränna ner sin egen säng.
Jag är så himla lättad.
Okej att det är jättejobbigt just nu. Jag vet inte vad jag ska vara någonstans och jag har ångest av att träffa dom överhuvudtaget. Men, jag hör inte hemma här. Jag trivs inte här. Jag har tagit så sjukt mycket skit här. Jag har haft hand om ALL disk, ALL tvätt, strykt skjortor och dammsugit medans min värdmamma, som är stay at home mum, har tagit hand om sin häst och haft såå mycket att göra. Det är nämligen jobbigt att rida sin häst fram och tillbaka och lägga kemikalier i poolen en gång i veckan ( mest ansträngande).
Jag visste att något inte stämde hela tiden, och jag visste att jag egentligen, innerst inne, inte var lycklig här. Men jag vågade inte. Jag stod aldrig upp för mig själv. Och även om jag bara vill lägga mig och dö just nu så är jag nog, jo jag tror det, glad för det som hände.
Jag behöver inte ta mer skit längre.
Hej jag heter Tina och jag är pyroman.
Vi har nämligen en gasolspis i detta hus. Och på något sätt så började eh, en kökshanduk att brinna. Jag får panik och börjar skaka och släcka elden och kökshanduken slutar liksom brinna (tror jag). Jag blir så himlans stolt - och kissnödig - på samma gång att jag går upp med handuken i mitt rum, lägger den på sängen och går på toa. Går ut från toan och sen ner till köket. 10 minuter senare går jag upp till mitt rum.
Det brinner.
I min säng.
HELVETE!
Det är rök överallt, jag kan inte andas och nu har jag verkligen panik. Vad ska jag göra? Min värdmamma kommer slakta mig, jag kommer åka hem, jag kommer dö.Jag släcker elden och allt jag ser är ett enda stort svart hål i min säng. Jag kommer verkligen bli slaktad. Jag börjar gråta. Jag som varit som himlans duktig med allt, inte glömt spisen på slagen på flera månader, inte glömt bilbälte på sexåringen på flera dar, jag har till och med spelat tennis fem dagar i rad utan att klagat. Jag har ju liksom varit... exeptionellt duktig.
Men min värdmamma tog det helt okej. Eller helt okej som hon kunde ta det. Hon undrade liksom varför jag skulle lägga en kökshanduk som just brunnit på sängen, jag sa jag inte eh, visste (och det är faktiskt sant... det finns ju liksom ingen logisk förklaring direkt). Och jag tejpade ihop hålet i sängen och vände på hela madrassen. Mitt rum ser nästan ut som innan. Och vet ni vad?
Jag har bestämt mig för att inte bli brandman.
Fem saker jag gillar med USA:
1. Jag kan skrika "Jag är så jävla kåt" och ingen förstår vad jag menar. (bara ett exempel)
2. Glassbilen kommer hit varje dag.
3. Jag kan gå runt i crocs utan att känna mig mobbad.
4. Jag kan få en manikyr för under 20 dollar.
5. Det kostar bara 18 kronor för ett stort paket jordgubbar.
Bilden talar för sig själv. Im a redneck, and Im so cool!
Jag är lat.
Saker jag borde gjort idag:
- Raka benen
- Träna
- Läsa amerikanska körkortsboken
- Städa
Saker jag har gjort idag:
- Powenappat fem gånger
- Ätit
- Kollat på webtv
Jag är inte säker, men jag tror att jag behöver bli mer produktiv.
Jättehemskt, lovar!
Jag använde mina crocs... offentligt. Var har hänt med mig? I am not myself.
I dont do parks.
Theo har bestämt sig för att bo i ett kollektiv i Norge. Det är passande eftersom det finns en liten risk att jag kommer och hälsar på där om 7 veckor:
Jag: Har du ens ett eget rum?
T: Nej... alltså... det är ett litet problem kanske...
Jag: LITET PROBLEM?
T: Men Tina, det finns ju faktiskt parker!
Parker? Vad tar han mig för? Jag vill ju ha rosor, och dyr champagne och en chokladfontän.
Killar fattar ingenting.
Jag är bäst:
Det här må vara Sveriges minsta au pair-blogg, men det är fan en av de bästa :)
/Au Pair i Wisconsin
Jag är bäääst. jag ääär bääääst. Jag är superduper bääääst.
Det finns nästan ingen som helt ödmjukhet kvar i mig (jag är ju bäst). Tack Malou, vi kan bli kompisar om du vill.
En dag i NYC
Jag är jätteduktig på att läsa kartor.
Jag posar i Soho. Kände mig faktiskt skitcool. Just då.
Jag och Ellen i Little Italy. Ellen är nästan lika liten som jag.
Jag ser ju nästan sofistikerad ut här. Woho!
Tina goes to an spåtant
Ni undrar säkert hur det gick också, jo:
- "I am separeted from the one I love" (syns det så väl? Ser jag så himlans ensam ut? Hjälp mig.)
- Jag är menad för att föda tre barn (Seriöst? Tre barn? Ett helt räcker, eller typ ett halvt.)
- Jag ska inte umgås med Ellen (hon var där.. och försökte stoppa mig) eftersom hon utstrålar negativ energi och kommer göra mitt liv till ett helvete (precis så sa spåtanten)
- Jag kommer leva ett långt liv och bli rik (score!)
Sen så frågade hon om jag inte ville stanna länge och betala hundratals dollar istället för 25. Då gick jag.
Tina goes to college
Japp, ni hörde rätt. Jag ska läsa en kurs om real estate jag känner mig exalterad på något sätt. Mina böcker väger fyra kilo var och jag visste inte att köpa två skolböcker skulle känna mig så himlans smart (inte för jag läs igenom dom än... men ändå). Och nu har jag en anledning att shoppa massor, nya klädor, pennor, snyggt pennskrin, och mappar i olika färger, ALLT (jag ska göra mitt allra bästa för att se så intellektuellt begåvad ut som möjligt).
Så när jag kommer hem... om cirka 9 månader (men vem räknar) så tycke jag att ni ska var beredda på...
... jag har blivit smart.
Backpacking (I will do it)
För er som inte vet det ännu så ska jag avsluta mitt år i Sydamerika. Backpacking i Sydamerika. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till. Jag är liksom inte byggd för sånt. Jag gillar charter, hotelltransfer och frukost på sängen. Inte lokalbussar, smuts och inte duscha på tre dar (jag fick ångest i hultsfred efter en halvdag). Jag menar hur ska jag försöka pressa ihop kläder, två sminväskor, skor och krämer i en enda ryggsäck... jag förstår inte. Och sen, tänk om det inte finns, speglar, bordoch toaletter, hur ska jag då kunna sminka mig varje morgon, fxa naglarna och... duscha?
Vill inte ens tänka tanken.
Boston, Boston, Boston
Anna och Jenny doing ducktours
Tina doing ducktours
Boston (den här bilden har jag tagit helt själv)
Är det bara jag som tycker den här reklamskylten är jättekul? Nähe.
aaaah
Update: Jag fick tjugo dollar som tack. Jaa, nu blev allting verkligen så himla mycket bättre. TACK, säger jag bara TACK.
(Jag mår jättebra förövrigt. Bara så ni vet.)
USA does not suck so much anymore.
Jag är inte akut deprimerad längre. Även om jag ibland längtar hem supermycket så skulle jag aldrig, nånsin kunna tänka mig att åka hem nu. Inte ens några månader tidigare. Jag ska stanna här ett helt år och även om jag nu skulle gråta precis varje dag (som jag faktiskt inte gör... typ) skulle jag tvinga mig själv att stanna ändå.
För vad ska jag göra hemma, egentligen? Jobba på mcdonalds? Träffa min pojkvän en gång i månaden eftersom han jobbar i Norge? Vara stamkund på systemet eftersom jag är deprimerade och arbetslös?
Nej, USA does not suck so much anymore.
Tre månader (nu borde jag vara typ klar eller?)
Tre månader har gått nu. Idag vill jag hem. Jättegärna. Under mina tre månader här har det aldrig känt som om jag missat något. Förutom nu. Josefin kommer hem snart. Jag har väntat på det här dagen VÄLDIGT LÄNGE och nu är jag inte ens hemma utan här.
Och när jag trodde att jag verkligen nått botten idag så loggade jag in på Facebook, och vad ser jag? Festbilder, hemifrån. Alla verkar ha superkul. Och jag kan inte ens köpa lättcider för att döva mina sorger.
USA suger just nu. Suger.
(Plus att jag har pms också)
He truly needs me.
- Haluu babe
- Tina, jag måste, eh, städa nu.
- Städa, vadå städa?
- Jo, jag har fått klagomål att studenkorridoren är för ostädad och jag är ju, typ, den enda som bor här... fan Tina, jag fattar inte! Hur kan en kaffemugg bli möglig HUR? Jag har bara haft den framme i kanske fem, sex dar, och det är faktiskt INGENTING. Hjälp mig. Måste städa. Helvete.
He truly needs me.
Ett till inlägg om min pojkväns dator
Han tycker nämligen virusskydd är sjuuukt överskattat.
Bra jobbat babe.
Kära Bredbandsbolaget!
Nu är det såhär att jag inte har träffat min pojkvän på snart tre månader. Tre månader är mycket lång tid och eftersom erat internet har en förmåga att absolut inte fungera på några som helst plan så vill jag bara säga att jag är djupt olycklig och deprimerande just nu. Jag hoppas ni mår lika psykiskt dåligt som mig och jag önskar er ingen som helst lycka i livet. Nånsin.
Kramis!"
ps. Jag vet var er brevlåda bor. ds.
Die, Bredbandsbolaget, die.
JAG KAN INTE PRATA MED MIN POJKVÄN ÖVERHUVUDTAGET!!!!
Jag mår dåligt.
